Kristersson har aldrig varit något dragplåster för Moderaterna. Tvärtom har Moderaterna under hans ledning backat två val i rad, och dessutom tappat positionen som näst största parti.

Självklart kan man säga att Kristersson fått en tuff hand att spela med. Inflation och krig har plågat tiden vid makten. Samtidigt är detta klassiskt för högerregeringar.

Alla vet att svenska väljare oftast bara röstar bort Socialdemokraterna när det går riktigt dåligt, och därför måste man som högerledare besitta den handlingskraft som krävs för att styra landet under en kris.

Det gör inte Ulf Kristersson.

Kristersson är också personligen ansvarig för många av de missöden som under senare månader lett till att gapet mellan blocken ökat från 5,6 % i snitt i november till 10,4 % idag (SCB ej inkluderat).

Ett grundläggande problem är att Kristersson agerar timitt och beter sig som om han skäms över sitt regeringsunderlag. Istället för att stolt försvara sin politik agerar han defensivt och ursäktande.

Vid horisonten skymtar dessutom en tilltagande storm kring Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum.

Men det mest anmärkningsvärda med Ulf Kristersson, som varit politiker nästan hela sitt yrkesliv, är att han helt saknar politisk fingertoppskänsla.

Moderaterna har länge varit kända som skattesänkarpartiet. Deras väljarbas ogillar skatter, vill ha individuell frihet och vill ha en mycket mindre statlig förvaltning. Därför är det obegripligt att Kristersson inte sett till att sänka skatter eller snabbt lade ner flera överflödiga myndigheter.

Inte ens lågt hängande frukter som inte kostar något – som söndagsöppet på Systemet – har Kristersson lyckats genomföra. Eller att sparka generaldirektörer som missköter sina jobb.

Problemet förvärras av att Kristersson inte heller är särskilt bra på att påminna väljarna om den politik som genomförts och som är populär, som sänkningen av reduktionsplikten.

Istället har Kristersson till och med valt att ta strid för den kufiga frågan att låta minderåriga byta juridiskt kön. En fråga som få moderata väljare håller med om. Men det är kullen som Kristersson är beredd att dö på.

Och istället för att snabbt genomföra enkla, populära reformer som en ny medborgarskapslag och längre straff, så har han tillåtit evighetslånga utredningar att försena och urvattna dem.

Straffrättsreformen som häromdagen presenterades efter en ännu en evighetslång utredning, kommer för övrigt inte att träda i kraft förrän efter valet 2026. Ulf Kristersson hatar verkligen att vinna.

Problemet är att Kristersson i grund och botten är Reinfeldt-moderat. Han är mer pragmatisk än Reinfeldt, men han känner sig samtidigt inte ett dugg stolt över de tuffa, konservativa reformer han med kniven mot strupen tvingas genomföra.

Han har aldrig kunnat acceptera att han, till skillnad från Reinfeldt, inte blev vald för att genomföra något futtigt jobbskatteavdrag utan för att krossa gängen och stänga gränsen, och förstår därför inte varför väljarna inte belönar honom när han gör det förstnämnda.

Tondövheten inför väljarnas prioriteringar är en svaghet Kristersson delar med hans tidigare chef Fredrik Reinfeldt.

Till skillnad från Reinfeldt, som välte Göran Persson i debatt efter debatt, så har Kristersson dessutom svårt att hävda sig retoriskt mot Magdalena Andersson.

Självklart har Kristersson också flera meriter som inte ska tas ifrån honom, inte minst NATO-medlemskapet och ett idogt stöd för Ukraina.

Tyvärr är det uppenbart att Moderaterna, och Tidö-koalitionen, behöver en statsministerkandidat av en annan generation och kaliber.

Förslagsvis någon som faktiskt gick i bräschen för partiets omsvängning i migrationsfrågor redan innan det var populärt, och som har erfarenhet av att konfrontera byråkrater för att få saker gjorda.

Är det någon som har Christian Sonessons telefonnummer...?