Nästa år går Kanada till val, och om inget oförutsett händer så kommer Pierre Poilievre, Kanadas konservativa partis partiledare, att ersätta Justin Trudeau som landets premiärminister. Det kanske låter tidigt att slå fast, men Poilievres parti leder med över 15 procent i opinionsmätningarna, och gapet har bara växt över de senaste två åren sedan Poilievre tog över som partiledare. Dessutom har det konservativa partiet nu mer än fyra gånger så många medlemmar som före Poilievre. Mest anmärkningsvärt är kanske hans popularitet bland unga väljare, som traditionellt röstar vänster. Vad är då Poilievres framgångsrecept?

Bostadspolitiken är en viktig faktor. Precis som Sverige så lider Kanada av bostadsbrist, särskilt i landets större städer, och precis som här drabbar den främst unga i början av karriären som ofta tvingas flytta hem till sina föräldrar. Poilievres lösning är brutal men effektiv: Alla stora städer ska tvingas öka det årliga bostadsbyggandet med 15 procent, och de som misslyckas kommer att bötfällas med bortfall av statliga bidrag. Jag tänker spontant att inte minst Stockholmskommunerna skulle kunna behöva ett liknande incitament?

När hyrorna stiger och bostäder blir svårare och svårare att få tag på så är bostadspolitiken ofta en viktig nyckel för att vinna unga väljare, något Poilievre förstått. Ska Sveriges regering behålla det stora övertag man något oväntat vann bland förstagångsväljare och andra unga vuxna i valet 2022, så bör man låta sig inspireras.

Under de senaste åren har Kanada också tampats med allt högre invandringsvolymer. För första gången på 25 år anser nu en majoritet av väljarna att invandringen är för hög. För de som är vagt bekanta med Kanada kan detta möjligen komma som en överraskning, eftersom Kanada under många år sågs som ett föredöme bland invandringskritiska röster. Landets ”poängsystem” innebar att varje potentiell invandrare bedömdes och poängsattes utifrån olika för landet positiva kvalitéer (exempelvis språkkunskaper och utbildning i bristyrken), och det krävdes ett visst antal poäng för uppehållstillstånd. Under Justin Trudeau har kraven sänkts dramatiskt, och Kanada har de senaste åren haft en uttrycklig policy att ta emot en halv miljon invandrare per år. Detta motsvarar ungefär 125 000 för Sverige, justerat för befolkningsstorlek.

För ungdomar som vill studera vidare har Trudeaus politik varit särskilt ödesdiger: Kanada har idag över tre gånger så många internationella studenter som när Trudeau tog makten. Idag fylls nästan hälften av alla universitetsplatser av personer som kommit till Kanada för att studera, och till skillnad från under tidigare regelverk så kan utländska studenter numera tillgodoräkna sig studietiden när de efter examen söker medborgarskap.

De konservativa under Poilievre har å sin sida lovat att knyta antalet visum som får delas ut av det kanadensiska Migrationsverket varje år till hur många nya bostäder som byggs. Poilievre har varit noga med att inte gå in i den snåriga debatten om kulturella skillnader, utan istället hänvisat till ”grundläggande matematik”. Idén att knyta visum till bostadsbyggande och andra ekonomiska indikatorer är mycket intressant, även om kulturellt avstånd definitivt är en faktor som också påverkar hur väl migrationspolitiken lyckas.

Slutligen då klimatet. Klimat- och miljöpolitik anges ofta som en anledning till att unga i västvärlden oftast röstar vänster. Poilievres klimatpolitiska slogan är en jag om jag var kommunikationsansvarig för regeringen skulle kopiera rakt av: ”technology, not taxes”. I korthet går det ut på att slopa koldioxidskatterna och istället satsa på att utveckla storskalig koldioxidlagring, tillsammans med kärnkraft och gruvdrift.

Jag hör själv till skaran som åratal vädjat till högerpartierna att utmana narrativet att en ansvarsfull klimatpolitik måste innebära drastiska livsstilsförändringar snarare än drastiska investeringar i teknologi (varav en del är grejer som idag kanske låter som science fiction).

Även om Sverige till skillnad från Kanada inte har litium att göra batterier av, så besitter vi drygt en fjärdedel av Europas uranfyndigheter. Inhemsk svensk uranbrytning skulle också gå hand i hand med regeringens satsning på kärnkraft, något bland andra SD-ledamoten Eric Palmqvist påpekat.

Givetvis beror en del av Pierre Poilievres popularitet på att Justin Trudeau varit en minst sagt medioker premiärminister. Det är inte svårt att framstå i god dager när man ställs bredvid en ledare som fryste vanliga medborgares bankkonton för att de vågade protestera mot hans pandemipolitik. Ändå kan man inte ta ifrån Poilievre att hans nytänkande och ”jordnära” politiska idéer varit oerhört viktiga. Om och när Poilievre blir vald nästa år, så blir det med ett mandat för ett politiskt manifest med många idéer och strategier som svenska politiker borde låta sig inspireras av.