Soppan kring regeringens nya, hårdare linje mot Israel blir bara värre. Nu senast har det kommit fram att Ulf Kristersson, utöver att inte ha konsulterat Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, dessutom inte förankrade den nya linjen hos sin egen moderata riksdagsgrupp. Moderaternas egna riksdagsledamöter blev av allt att döma lika förvånade och förbryllade som alla oss andra när Kristersson gick ut med att Sverige ska verka för att EU ska häva handelsdelen av associationsavtalet med Israel.

En av Ulf Kristerssons allra största brister som ledare, och något som karaktäriserat hans tid som statsminister, är att han inte vet vad en kris är. Han saknar krisinsikt åt båda håll: När det är kris, så räcker det med att tillsätta en utredning. När det inte är kris, så agerar Kristersson däremot snabbt och resolut.

Självklart kan regeringen inte alltid konsultera riksdagen kring utrikespolitik. Beslut som måste fattas snabbt, som exempelvis kan röra nationell säkerhet, måste kunna tas utan att hundratals personer först får säga sin mening.

Så var dock inte fallet nu. Att sträva efter att upphäva handelsdelen av EU:s associationsavtal var inget akut, inte något som man omöjligt hade kunnat vänta några dagar eller veckor med. Att Sverige börjar jobba för att upphäva handelsdelen innebär ju ingen omedelbar förändring, då detta är något som ligger på EU-nivå. Ingenting alls kommer att hända innan tidigast nästa EU-möte, som inte är förrän september.

Det fanns således gott om tid för Ulf Kristersson att förankra och diskutera saken internt både med hans egna ledamöter och med samarbetspartierna. Varför trodde statsministern att det var så bråttom?

Samma misstag begick Kristersson efter skolskjutningen i Örebro. Kristersson inbillade sig att en kris just uppstått, och från en dag till en annan gick man ut med att vapnet AR-15 skulle förbjudas. Utöver att beslutet var dåligt i sig självt, så var processen märklig: Det var ju ingen panik!

Visst, en tragedi hade inträffat, men man hade kunnat hämta andan, samla sig, och sedan i lugn och ro fundera kring vilka om några lagändringar som behövdes. Varför agerade Kristersson som att någonting behövde göras då, på sekunden, som att tid att tänka inte fanns?

Det finns politiker som alltid fattar beslut så snabbt som möjligt, vare sig det är befogat eller inte. Sådan är inte Kristersson. Han är en lugn person, som inte har några problem med att vänta flera år på att utredningar ska bli klara innan beslut kan fattas om hårdare straff, visitationszoner, ny medborgarskapslag, bara för att nämna några exempel på alla eftertraktade reformer hans regering dragit i långbänk.

Brottslighet och migration utgör de två enskilt viktigaste frågorna som ledde till att Kristersson fick det jobb han har. Ändå har han aldrig haft någon panik med att hantera dessa, utan gjort allting ”by the book”.

Den enda gången Kristersson upplever att det är en ko på isen, att någonting, vad som helst, måste göras nu, på en gång, och utan att rådfråga någon, är när vänsterliberala journalister säger att det brinner i knutarna.

Kristersson vet såklart på något plan att journalisterna, en yrkeskår som står berömt långt åt vänster, egentligen inte är på hans sida och inte har hans bästa i åtanke. Ändå kan han bara inte hjälpa att vilja ha deras beröm. Han är kort och gott finborgare i själen.

De flesta svenskar bryr sig inte överdrivet mycket om utrikespolitik. De bryr sig dock när de ser en regering som bara agerar snabbt och resolut när det rör frågor Aftonbladet bryr sig om, och inte frågor som de blev valda att lösa. En sådan regering leder Ulf Kristersson, och därför står jag fast vid att han inte bör leda sitt parti in i nästa valrörelse.