Är det rättvist att skylla på Ulf Kristersson för att vänstern leder stort i opinionsmätningarna?

Det tycker han uppenbarligen inte själv. Ekonomin går ju tungt, som han ofta påpekar, vilket delvis förklarar underläget. Vad det inte kan förklara är varför underläget växt från 5,6 procent i snitt i slutet av november till 10,4 procent idag. Anledningen är att en rad skandaler, alla signerade Ulf Kristersson, sänkt Tidöpartierna med mindre än 18 månader till valet.

Vänsterblocket har haft ledningen hela mandatperioden i opinionsgenomsnittet. Länge fanns dock anledning att vara optimistisk: Ledningen var som störst i augusti 2023 (10,3 procent), krympte till nästan hälften på ett halvår och höll sig därikring till november.

Sedan november har vänsteroppositionens ledning ökat varje månad. Vad har hänt sedan dess?

Ett svar är Landerholm-affären. Henrik Landerholm, som upprepade gånger slarvade med hemligstämplade dokument, var en barndomsvän till Kristersson. Härvan med Tomas Thyberg, som skulle efterträtt Landerholm men som avgick efter bara tolv timmar, är också ett exempel på Kristerssons bristande personomdöme.

Ej att förglömma är att det var Kristersson som valde att låta Kinberg Batra behålla en miljonfallskärm som hon, då hon misskött sig i sin tjänst som landshövding, inte borde haft rätt till. Vid horisonten skymtar dessutom en tilltagande storm kring Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum.

Utöver skandalerna, så har Ulf Kristersson inte varit tydlig i regeringsfrågan. Kristersson har, med allra största sannolikhet, förstått att Sverigedemokraterna kommer att ingå i regeringen om han får chansen att fortsätta en mandatperiod till.

Antagligen tror Kristersson att det är smartast att vänta så länge så möjligt med att säga detta rätt ut. Moderaterna har tappat många kvinnliga väljare i Stockholm, och man vill inte tappa fler.

Det är dock feltänkt. De kvinnliga väljare som varit beredda att överge Moderaterna på grund av samarbete med SD har redan gjort det. Andelen moderatväljare som är okej med att samarbeta med SD, men som skulle byta parti om SD fick vara med i nästa regering, är mikroskopisk.

Att tidigt gå ut med att SD kommer att ingå i nästa regering skulle ge väljarna lång tid på sig att vänja sig vid tanken. Kristersson skulle då kunna fokusera på att få Liberalerna med på båten, med hot om uteblivna stödröster.

Ulf Kristerssons mest giftiga argument mot Magdalena Andersson är att hon inte har ett samlat regeringsunderlag. Det är oklart vilka partier som kommer att sitta i regeringen, och ännu mer oklart vilken politik den kommer att föra.

Detta argument har potential att vinna svajande väljare som tvekar inför att köpa grisen i säcken. Problemet är att Kristersson själv har ett samlat regeringsunderlag där alla är överens om vilka som ska sitta i nästa regering, och det gör argumentet mycket svagare.

På tal om svajande väljare så är det enda positiva i SCB:s årliga mätning, där de rödgröna leder med förkrossande 12,8 procent, att andelen osäkra väljare är anmärkningsvärt hög. Närmare bestämt 23 procent, och trenden är ökande.

Vid samma tidpunkt inför förra valet var siffran 13 procent. Det finns alltså väljare att vinna, men då krävs att Tidöpartierna vänder blad.

Kristersson ska ha tack för sina insatser, inte minst rörande NATO. Men både hans parti och koalition behöver den typ av nytändning som Socialdemokraterna fick när Stefan Löfven avgick i slutet av 2021. Därför är det dags för Ulf Kristersson att avgå.