Regeringens utredare presenterade i dagarna ett förslag om ett bidragstak. För ensamstående utan barn blir förändringen minimal. Främst påverkas gruppen familjer med många barn där båda föräldrarna går på försörjningsstöd (socialbidrag), en grupp som överväldigande består av utrikesfödda.

Kritiken har inte låtit dröja. Från vänsterhåll menar man att bidragstaket skadar barnen och därmed bryter mot barnkonventionen och att det dessutom får en minimal effekt på sysselsättningen. Båda argumenten är struntprat.

I Sverige har vi, till skillnad från många andra länder, generösa flerbarnstillägg. I länder som Storbritannien gör man tvärtom: Barnbidraget minskar för varje barn. Britterna resonerar som så att det första barnet är dyrast, eftersom man när man skaffar sitt första barn måste köpa en helt ny uppsättning av allt ifrån barnvagnar till bilbarnstolar och babykläder. Varje efterföljande barn kostar mindre, eftersom tidigare inköpt utrustning kan ”gå i arv” till de yngre syskonen.

Flerbarnstillägget är således inte baserat på utgifter, utan syftar till att göra det mer attraktivt för föräldrar som redan har barn att skaffa fler. Det är inget fel med det i sig, men samhället gynnas inte av att de som lever i utanförskap skaffar fler barn. Tvärtom ökar detta deras utanförskap, då varje barn och föräldraledighet gör det svårare för dem att hitta och behålla jobb. Det är självklart att staten inte med finansiella incitament ska uppmuntra till stora familjer bland de som redan står långt ifrån arbetsmarknaden.

För allt prat om att barnen far illa av ett bidragstak, så finns det inget barn som far så illa som av att födas in i utanförskap och den generationslånga tradition av bidragsförsörjning som många familjer idag har. Av någon anledning så anses inte det bryta mot barnkonventionen.

Vilken effekt skulle då ett bidragstak ha på sysselsättningen? På kort sikt antagligen inte särskilt stor. Flera av de berörda individerna har antingen låg utbildning, eller saknar tillräckliga kunskaper i svenska. Bidragstaket är ingen kortsiktig åtgärd, men kan sporra dessa till att skaffa sig den utbildning och/eller språkkunskaper som krävs för att komma in på arbetsmarknaden, istället för att bara skaffa fler barn.

Framför allt så bidrar taket till en kulturförändring bort från synen på bidrag som en legitim form av långtidsförsörjning för en familj. Ingen tror att ett bidragstak kommer att få någon drastisk effekt på arbetslösheten, åtminstone inte på kort sikt, men det är heller inte poängen.

Taket har också effekten att göra Sverige till ett mindre attraktivt land för de migranter som inte har för avsikt att försörja sig själva. Sveriges rykte som ett land där man kan försörja sig på att vara förälder är en bidragande orsak till att så många sökt sig just hit.

Givetvis kan man anmärka på detaljer. Rimligtvis borde Sverige kanske ha två bidragstak, ett för medborgare och ett (lägre) för icke-medborgare. Vi kan också konstatera att regeringen återigen slösat bort över två år på att utreda något som egentligen inte behövde utredas, utan hade kunnat införas redan 1 januari 2023.

Med det sagt så är bidragstaket välkommet, och kommer garanterat att ge oppositionspartierna ännu en huvudvärk inför valkampanjen. Ska man kampanja för att återinföra ”taklösa” bidrag och riskera att förstärka bilden av att man förespråkar en så kallad ”bidragslinje”? Eller låta bli och riskera förbittring bland minoritetsväljare som är de som mest berörs av taket, utan vilkas röster partierna till vänster knappast kan vinna?

Regeringen bör därför ignorera kritikerna och införa taket. Både för Sveriges och för sina egna omvalschansers skull.