De senaste veckorna har det stormat kring Jimmie Åkesson och hans nu landsberömda bröllopsfest. Ingenting tyder i dagsläget på att Åkesson kommer tvingas avgå, och jag varken hoppas eller tror heller att så blir fallet. Ändå har Åkesson med sina snart 20 år som partiledare såklart inte oändligt med ork. Förr eller senare kommer Sverigedemokraterna att tvingas välja en efterträdare, och då föreslår jag att man ser till Storbritannien för inspiration.

I Storbritannien pågår just nu ett partiledarval inom landets konservativa parti, till vardags kallat Tories. I Sverige brukar partiledare av tradition väljas av valberedningen, med utnämningar som sedan blir formellt klubbade vid följande årskongress. Generellt har väljare väldigt lite insyn i hur valberedningen arbetar och hur man kommer fram till ”rätt” kandidat.

Britterna har ett annat sätt. Hos Tories började processen i somras med att den som ville kandidera till partiledarposten först behövde samla stöd från tio av partiets ledamöter i parlamentet. När det stod klart vilka kandidater som lyckats med detta, så fick alla 121 medlemmar i parlamentsgruppen rösta i omgångar. Efter varje omgång eliminerades den kandidat som fått minst antal röster, tills det bara återstod två kandidater av de ursprungliga sex som nått upp till kravet på tio underskrifter. Den första omgången hölls fjärde september, och den sista omgången för mindre än en vecka sedan.

Nu, när det bara återstår två kandidater, så är det upp till medlemmarna i Tories att välja. Alla cirka 160 000 medlemmar har en röst, och varje röst väger lika. De två kandidater som tagit sig till ”finalen” heter Kemi Badenoch och Robert Jenrick, och de åker nu land och rike runt och kampanjar för att få medlemmarnas stöd. Nu på torsdag kommer de dessutom göra upp i en direktsänd Tv-debatt.

Medlemmarna har fram till slutet av månaden på sig att rösta, och den 2 november vet vi slutligen vem Torypartiets nästa partiledare blir. Under sommaren och hösten har opinionsmätningar gjorts bland partimedlemmarna, och utifrån dessa så är Kemi Badenoch favorit. Badenoch är född i Storbritannien, men växte upp i Nigeria där även hennes föräldrar kommer ifrån. Hon är en ”anti-woke” politiker, känd för att ha vassa armbågar och för att tala klarspråk inte bara om invandringen som så, utom om att alla kulturer faktiskt inte är likvärdiga.

Fördelarna med Tories och andra brittiska partiers valprocess är många. Dels tycker jag själv att systemet med valberedning utgör ett demokratiskt problem. Visserligen kan valberedningens förslag avslås av kongressen, men jag kan inte dra mig till minne om ett enda fall där så skett. Närmast kom Muharrem Demirok och Daniel Helldén, som båda nästan föll på målsnöret och mötte motstånd på sina respektive kongresser.

Att valberedningen får som den vill beror inte minst på att strider, likt de vi såg när Centerpartiet valde Demirok, leder till krigsrubriker i media om ”splittring”, ”inbördeskrig” och ”klyftor” inom partiet. Opinionssiffrorna får sig ofta en rejäl smäll.

Varför kan man inte då bara ha ett rakt partiledarval hos medlemmarna, utan en massa omgångar och krångel med parlamentsledamöterna före? Svaret är att partiledaren trots allt måste kunna leda arbetet i riksdagsgruppen, vilket en person som gruppen helt saknar förtroende för inte kan göra. Genom att låta medlemmarna välja mellan gruppens två favoriter så säkerställs att partiledaren har stöd från både gräsrötter och ledamöter.

Risken med att blanda in medlemmar i partiledarval är att medlemmarna ibland är mer ”extrema” än genomsnittsväljaren, vilket leder till partiledare som visserligen står nära det egna partiets gräsrötter, men långt ifrån där de flesta väljare står.

Det är dock inte ett problem jag kan se skulle drabba SD, vars medlemmar i åratal kämpat för att bli accepterade i politiken. Jag tror helt enkelt inte att SD:s gräsrötter skulle välja någon knäppgök till ledare som tog partiet tillbaka till den politiska periferin. Risken blir ännu mindre om man ställer krav på att den som röstar måste ha varit medlem i partiet i exempelvis minst ett år.

Utöver den rent demokratiska aspekten så är ett partiledarval av den typ Tories nu genomgår ett bra test för potentiella partiledare, som genom kampanjens gång får bevisa vad de går för. Typexemplet på en partiledare som hade undvikits vid en sådan här kampanj är Anna Kinberg Batra. När AKB utsågs till partiledare visste inte moderaterna om hennes problem med att framstå som autentisk och inte ”träig”. Hade AKB, som Badenoch och Jenrick i Storbritannien, tvingats turnera landet runt och tala på medlemsmöten för att vinna gräsrötternas röster, så hade denna svaghet kunnat uppenbaras långt innan hon blivit vald.

Slutligen: I Sverige har partierna, undantaget just SD, under många år tampats med negativ medlemsutveckling. Att låta gräsrötterna vara med och välja partiledare är ett sätt att höja värdet på medlemskapet, engagera människor och, i längden, också höja kvalitén på de partiledare som väljs. När Jimmie Åkesson en dag kliver av så hoppas jag att SD vågar följa sina brittiska kollegor i Tories, och låter medlemmarna vara med och bestämma vem som ska bli Jimmies efterträdare.