Om bara några veckor ska Liberalerna välja en ny partiledare. Nyligen har Erik Ullenhag seglat upp som favorit, efter att både Romina Pourmokhtari och Lotta Edholm enligt källor avböjt.

Ullenhag, som är en av partiets främsta SD-skeptiker, kanske också tackar nej, och helt oavsett är han fel person. Däremot behöver Liberalerna sannolikt en ledare som är SD-hatare för att kunna ingå i regering med SD.

Till att börja med: Erik Ullenhag var Fredrik Reinfeldts integrationsminister. Oavsett de meriter han förskaffat sig sedan dess, så är detta ett olyftbart sänke. Han såg på när tiggare vällde in, gäng bildades, och volymer av nytillkomna ökade.

Socialdemokraterna under Magdalena Andersson har adopterat strategin att skylla migrationsmisslyckandet på Alliansens oansvariga politik, som man sedan klappar sig själva på axeln för att ha rättat till.

Detta är såklart struntprat. Migrationspolitiken var oansvarig både före och efter Alliansens tid vid makten. Stefan Löfven själv försvarade så sent som i september 2015 den förda politiken med öppna gränser när han i ett berömt tal tillkännagav att hans Europa inte byggde murar. Omsvängningen var halvhjärtad och med kniven mot strupen.

Många väljare minns dock inte detta. Det kan tyckas ofattbart för sverigedemokrater, men det har gått tio år sedan flyktingkrisen och en ny generation väljare har nu hunnit växa upp som inte har några personliga minnen av dem.

Den som fyller 18 nästa år, var 7 år gammal när Löfven höll sitt tal. Även många som var gamla nog 2015 följde inte nyheterna i detalj, och minns inte nu ett årtionde senare exakt vem som sa och gjorde vad.

Det är dessa väljare som Anderssons historierevisionism syftar på att vinna över, och att ha den minister som utöver Reinfeldt var främst ansvarig för katastrofen som partiledare för ett regeringsparti vore både födelsedag och julafton på samma gång.

Detta förstår förhoppningsvis Liberalerna. Däremot, så behöver man faktiskt en SD-hatare som ledare.

Anledningen är enkel: Liberalerna kommer att behöva rätta sig in i ledet, och acceptera att SD kommer att ingå i nästa högerregering. Den partiledare Liberalerna väljer kommer att behöva rycka av plåstret, och detta kräver en viss trovärdighet i frågan.

Om en utpräglad SD-hatare berättade för medlemmarna att ”nu får vi faktiskt finna oss i det här, vi kommer att kunna vara en liberal kraft även om vi delar regeringskansliet med SD”, så är sannolikheten mycket större att detta accepteras ute i stugorna än om en mer SD-vänlig liberal gör det.

De sistnämnda skulle misstänkas för att vilja överge liberalismen och bli en dörrmatta åt SD. Någon som Ullenhag – men utan hans minister-CV – kan däremot aldrig anklagas för att ha blivit Sverigevän.

När USA år 1973 återetablerade diplomatiska relationer med Kina, så var det under Richard Nixon. Flera tidigare presidenter hade insett att USA behövde återuppta relationen till Kina och splittra kommunistblocket, men ingen hade vågat av rädsla för att bli anklagad för att vara smygkommunist.

Richard Nixon, som profilerat sig som högljudd och drastisk antikommunist hela sin politiska karriär, var paradoxalt nog därför den enda som kunde besöka Beijing och skaka hand med kommunistledarna. Ingen kunde ju anklaga Nixon för att vara kommunist. ”Only Nixon could have gone to China” är än idag ett talesätt i amerikansk politik.

Liberalerna behöver nu en Nixon som med trovärdigheten i behåll kan åka inte till Kina, utan till det för Liberalerna mer avlägsna Sölvesborg.