Sedan Johan Pehrson avgick igår har spekulationerna haglat: Varför avgick han? Vem tar över? Och vad innebär det här för Liberalerna? Den sista frågan är kanske lättast att sia om. Och svaret är inte positivt -- för Liberalerna eller för Tidö.

Varför avgick Johan Pehrson? Många spekulerar kring att det måste ligga någon sorts intern kupp bakom avgången, av det slag som avsatte Muharrem Demirok och tidigare Anna Kinberg Batra.

Problemet med det resonemanget är att avgången kommer helt ur luften. Ska en kupp alltså ha genomförts utan att någon i hela mediesverige fått nys om det? Och utan att någon i Liberalernas partistyrelse, vars medlemmar verkar lika förvånade som alla andra, vetat något eller deltagit?

Kinberg Batra och Demiroks partiledarskap var öppet ifrågasatta under flera månader innan de slutligen tvingades bort.

Här kan man såklart invända att Liberalerna ju drabbades av flera högprofilerade avgångar, i synnerhet då jämställdhetsministern Paulina Brandberg, för bara några veckor sedan.

De avgångarna skedde dock inte, åtminstone utåt, i protest mot Pehrsons ledarskap, till skillnad från när CUFs ordförande Caroline von Seth avgick i protest mot Demirok.

Det är möjligt att Pehrson kuppats bort, men vi ska inte bortse från möjligheten att en nygift 57-åring efter ett helt arbetsliv som yrkespolitiker faktiskt verkligen vill göra något annat innan pensionen, och hitta en roll som ger mer tid åt familjeliv.

Säkert spelar Liberalernas opinionsläge också in: Att offra smekmånaden bara för att bli ihågkommen som mannen som avslutade Liberalernas nästan 120 år obrutna tid i Riksdagen är svårt även för den mest entusiastiska politikern att rättfärdiga.

Sannolikt har detta spelat in i de övriga avhoppen också. Frågan är hur Liberalerna ska hitta någon som faktiskt vill bli partiledare?

Risken när det sker så många högprofilerade avhopp inom en kort period är att processen blir självgående -- en dödsspiral där fler och fler fattar hinten att det är dags att lämna det sjunkande skeppet.

En sådan spiral befann sig Ny Demokrati i under det sista året partiet satt i Riksdagen. Efter Ian Wachtmeisters avgång i februari 1994 blev Harriet Colliander partiledare, något som höll i några månader innan Vivianne Franzén tog över.

Risken är uppenbar att Liberalerna väljer en partiledare som, om opinionssiffrorna inte vänder uppåt, själv väljer att lämna posten nästa år i likhet med Nyamko Sabuni inför förra valet.

Den som tar över Liberalerna måste vara villig att, likt kaptenen på Titanic, sjunka med sitt skepp och ta risken att bli brännmärkt som partiledaren som tog Liberalerna ur Riksdagen.

Alla falanger inom Liberalerna måste vara medvetna om att nästa partiledare blir partiets sista innan nästa val, och att det därför inte tjänar något till att konspirera eller hålla på med tjuvnyp och underminering mot denne.

Om det finns någon i Liberalerna som är villig att ta sig an uppdraget under de villkoren är oklart, men en sak är säker: Om nästa partiledare ska ha minsta chans, så måste han eller hon ha ett mandat att göra ett vägval.

När Liberalerna väljer partiledare så måste man samtidigt välja om man tänker acceptera att sitta i en regering med SD, eller om man tänker trycka på röd knapp om och när Kristersson åternomineras till statsministerposten av talmannen.

När nästa partiledare är vald, så måste saken anses definitivt slutdiskuterad och valkampanjen planeras utifrån det beslut som tagits.

Att vara liberal är som bekant att vara kluven, men om partiet inte snabbt enas kring en partiledare med en villighet och ett starkt mandat att leda partiet oavsett omständigheter, så är risken övervägande att nästa Riksdag för första gången på över ett sekel inte innehåller några liberala ledamöter.