Varför stödjer den svenska identitetsvänstern folk som vill döda dem? Hamas, Hizbollah, Iran, och houthierna skulle knappast trivas på en prideparad annat än med en kulspruta i handen. Vänsterns beteende kan jämföras med förvirrade kvinnor som skriver brev till seriemördare.
Under den senaste månaden har Palestinaaktivister genomfört flera aktioner mot Lidl, där man försökt stoppa kunder från att köpa israeliska varor, däribland barnprodukterna som säljs under Lidls märke Lupilu. Varor förstörs, förses med märken, eller rivs ner på golven.
Sådana här spektakel ger såklart obehagliga vibbar. Det hela påminner om något från 1930-talet, då bojkotter av judiska varor var vanliga. Medlemmar i Hitlers SA plundrade judeägda butiker, krossade skyltfönster och ställde sig som vakter för att avskräcka andra tyskar från att handla i butikerna.
Det är i det närmaste tragikomiskt att det är samma personer som i tjugo år varnat oss för ”30-talets återkomst” som nu cosplayar nazister, medan Sverigedemokraterna alltjämt står på Israels sida i konflikten.
Många demonstranter, på Lidl och i övrigt, är invandrade. Det som förvånar mig är hur många som inte är det. Vanligt vänsterfolk som går man ur huse för att stödja en teokratisk diktatur. Det hela får mig att tänka på ett bisarrt fenomen: Kvinnor som förälskar sig i mördare. Det är allmänt känt att många grova brottslingar får kärleksbrev av för dem okända kvinnor (och det är nästan uteslutande kvinnor) som läst om deras brott och blivit störtförälskade. Ju värre brott, desto fler brev – seriemördare brukar få flest.
Alla vi normala män och kvinnor förstår ju hur galet detta är. Tror de kärlekskranka kvinnorna på allvar att männen skulle behandla dem väl? Tror de på allvar att de inte skulle bli männens nästa offer, om de mot förmodan fick träffas? Ja, det tror de. Sexuell attraktion till brottslingar kallas formellt hybristofili. Och jag vill hävda att (den ej invandrade delen av) Palestinarörelsen lider av en politisk version av denna bisarra fetisch.
Faktum är ju att Hamas, Hizbollah och alla andra islamistgrupper egentligen hatar sina svenska vänsterallierade. De hatar HBTQ så mycket att de kastar ned homosexuella från tak. De hatar kvinnor så mycket att de inte låter dem arbeta, gifta sig med vem de vill, eller ens visa håret. Och när det kommer till fördelningspolitik så räcker det väl att påpeka att Hamas leds av miljardärer vars förmögenhet kommer från förskingring av bistånd som var tänkt att gå till fattiga palestinier.
Ändå beundrar radikalvänstern terroristerna, på samma sätt som sinnessvaga kvinnor beundrar grova brottslingar. De är till synes djupt och hjälplöst förälskade i skäggiga Hamasmördare, och de vägrar lyssna när man påpekar att de själva skulle mördas av Hamas om de bodde i Palestina.
Detta är inte bara spekulation, utan bygger på vad som faktiskt hänt i länder där islamister, med vänsterns hjälp, tagit makten: 1979 störtades den västvänliga iranske shahen Mohammad Reza Pahlavi av en koalition av islamister och socialister. Bara två år efter att revolutionen var över så massakrerades socialisterna av sina tidigare allierade. Av denna erfarenhet lärde sig vänstern tyvärr ingenting.
Det finns olika förklaringar till varför kvinnorna förälskar sig i mördare. En del tror på allvar att de kan ”bota” männen med kärlekens kraft. Detta förekommer även bland vänsteraktivister av den typ som nu vandaliserar Lidl: ”Okej, Hamas kanske säger att de hatar bögar, men det är ju bara sionisternas fel!” (Fråga bara inte vänstern hur!) Om de bara ”befriar” Palestina och översköljer palestinierna med en vänsterliberal kärleksvåg, så kommer Gaza snart ha prideparader – som det sionistiska Israel för övrigt redan har.
Det fungerade visserligen inte på Iran, och nu är det ju Iran som styr och finansierar både Hamas och Hizbollah, men för en vänsteraktivist med rosa glasögon betyder det ingenting. Kanske har erfarenheten av att ha slaktats av islamister i Iran rent av lett till att vänstern fått någon sorts ”traumabindning,” som när någon som blivit utsatt för fysiskt eller psykiskt våld omedvetet börjar dras till förövare?
Minst lika vanligt är dock att kvinnor använder fantasin om en ”bad boy”-pojkvän som en form av eskapism, en verklighetsflykt från en vardag man upplever tråkig, och ett sätt att få utlopp för rebelliskhet. Detta tror jag också är den vanligaste förklaringen till Palestinaaktivisternas agerande. Man är trött på att vara ”normal,” vardagen är tråkig, man är missnöjd med livet, och vill få synas. Att agera i makabra, chockerande protester för en terrorstämplad grupp ger kanske samma psykologiska tillfredsställelse som att skriva brev till Charles Manson?
Oavsett vilket är det viktigt att aktioner likt de vi sett på Lidl bemöts med lagens fulla kraft. Att skydda demokratin handlar inte bara om att skydda rätten att uttrycka sig politiskt, utan också att säkerställa att sådana uttryck inte bryter mot lag och ordning. Palestinavandalerna på Lidl är ett tydligt exempel på det sistnämnda.
