Nyligen röstade Storbritanniens parlament för att legalisera dödshjälp. Som är tradition i etiska frågor så var omröstningen fri, utan någon partipiska från endera sida. Storbritannien följer nu länder som Kanada, Schweiz, Belgien och Nederländerna där dödshjälp redan är både legaliserat och normaliserat. Sverige bör definitivt inte följa deras exempel.

Till att börja med: Givetvis finns det goda argument för dödshjälp. Alla kan vi nog tänka oss en situation där vi helst skulle vilja dö. Frågan om dödshjälp kan dock inte reduceras till ett antal tragiska människoöden, utan måste ses från ett samhällsperspektiv.

Erfarenheterna från de länder som redan har legaliserat dödshjälp är skrämmande. I Kanada sker nu nästan ett av tjugo dödsfall genom landets Medical Assistance in Dying-program (MAID). Även om den största målgruppen är de över 80, så kryper dödshjälpen stadigt ner i åldrarna. Sedan 2017, det första helåret då dödshjälp var lagligt, har antalet som får dödshjälp varje år mer än femdubblats.

Anhängare av dödshjälp målar ofta upp bilden av personer med exempelvis långt gången MS, ALS eller totalförlamning. I praktiken, när dödshjälp väl är på plats, så ser politiker gärna till att det blir så tillgängligt så möjligt.

I Kanada försökte premiärminister Justin Trudeau tidigare i år driva igenom dödshjälp för de som lider av mentala sjukdomar. Tänk dig att ringa nationella stödlinjen för suicidprevention och få höra att det kanske inte vore en så dum idé att hoppa från bron ändå? Eller att träffa en psykiatriker och istället för recept på antidepressiva få ett rep utskrivet? Kan en person som lider av svår depression verkligen ge ett informerat medgivande till att dö? Det ingår ju i sjukdomens natur att vilja dö.

Etiska frågor avgörs inte sällan genom ekonomiska kalkyler. Det låter cyniskt, men är inte mindre sant för det. Givetvis finns det filosofiska argument för dödshjälp, men viljan att expandera dödshjälp till alla möjliga grupper med mer eller mindre kroniska sjukdom avslöjar att de ekonomiska incitamenten tagit över.

Enkelt sagt: Gamla människor kostar väldigt mycket pengar, och få som inte har jobbat med kommunpolitik (vilket jag har) vet hur mycket. En plats på ett äldreboende kostar över en halv miljon per person och år.

Människor som inte kan arbeta på grund av kroniska sjukdomar (inklusive mentalsjukdomar) kostar också pengar. Varje gång en person i den gruppen väljer att avsluta sitt liv så sparar det offentliga pengar. Dödshjälp är på så vis den ultimata åtstramningspolitiken, där man inte bara sker ner på patienternas vård utan på antalet patienter.

Denna hypotes stöds också av att antalet som får dödshjälp också i de europeiska länder där det är lagligt har ökat kraftigt sedan pandemin, då kostnaderna för sjukvård exploderade. Trots alla löften om säkerhetsåtgärder så förekommer det bevisligen att patienter pressas och nästan tvingas till dödshjälp i de länder där det är lagligt.

Slutligen bör vi också förstå potentialen i att dödshjälp kan användas för att undanröja bevis och dölja felbehandling. Nyligen uppmärksammades fallet med Elsa som våldtagits av hemtjänstpersonalen. Betänk att Elsa, eller någon annan i hennes situation som just upplevt ett sådant trauma, hade haft tillgång till laglig dödshjälp. Hade vi någonsin fått höra hennes historia? Eller hade hon, påhejad av kommunen som i det längsta ville dölja vad hon varit med om, tagit den ”enkla” vägen ut?

Frågan om dödshjälp handlar i längden inte om huruvida du litar på ditt eget omdöme om när du ska dö, utan om du litar på omdömet hos personen – och organisationen – som håller i giftsprutan. Med all respekt för alla kompetenta tjänstemän och administratörer, så är mitt förtroende för kommuner och regioner inte så stort att jag litar på dem med beslut som direkt rör liv och död.