När riksdagen skulle fira 30 år i EU valde S-ledaren att prata Trump och inrikespolitik. Moderaterna försökte hålla EU-flaggan högt men drogs med i röran.
På onsdagen var det exakt 30 år sedan svenska folket röstade Ja till att gå med i EU. Kanske var det med detta i åtanke som Riksdagen idag höll en partiledardebatt om just EU-politik.
Ulf Kristersson inledde debatten med att tala om att vända sig utåt, inte inåt, och hur mycket rikare Sverige blivit som ett resultat av EU-medlemskapet. Att ens leka med tanken att lämna EU var, menade Kristersson, omdömeslöst. Det är svårt att inte tolka den något internationalistiska tonen som ett sätt att skapa kontrast med partiets ”vänskapliga rival” Sverigedemokraterna.
Det sedvanliga fjäskandet för EU-samarbetet åsido, så gjorde Kristersson ändå några bra poänger. Han tog, mig veterligt för första gången, upp Irans rekrytering av svenska gäng som de använder för att utföra dåd på svensk och europeisk mark.
Han kom med konkreta siffror på hur många gängmedlemmar som inte är EU-medborgare (50 %). 7 av 10 gäng är, enligt Kristersson, verksamma i minst tre EU-länder. En skrämmande siffra såklart, men statsministern reflekterade inte över om detta kanske borde vara ett argument emot den fria rörligheten och det ’gränslösa Europa’ som han minuter tidigare talat sig så varm för. Vad, om inte bristen på gränser, är det som gör det så enkelt för gäng att bedriva verksamhet över nationsgränserna?
Magdalena Andersson å sin sida ville väl mest av allt prata om inrikespolitik, som regeringens minskade klimatambitioner och Sveriges låga tillväxt. Det var hon inte ensam om bland partiledarna. Tyvärr så har talman Andreas Norlén, till skillnad från moderatorerna i TV-sända debatter, inte makt att avbryta partiledare och tvinga dem att hålla sig till ämnet.
Sedan blev det migrationspolitik: Magdalena Andersson har under sitt partiledarskap försökt att skriva om historien om invandringen till Sverige, och utmåla Socialdemokraterna som motståndare till massinvandringen. Så länge de flesta väljare minns åren före 2015 kommer denna historierevisionism att förbli svårsåld.
Debatten kom också att handla om Donald Trump och valet i USA.
Hur lite inflytande Sverige än har över EU, så har vi mindre inflytande över valutgången i USA. Tidigare har svenska partier, i synnerhet större partier som Socialdemokraterna, förstått vikten av att inte recensera andra länders valresultat. Som ett litet land behöver Sverige goda internationella relationer, även med länder vars regeringar för en annan politik än vi själva.
Trots detta gick flera oppositionspolitiker, bland dem Magdalena Andersson, ut och i det närmaste kampanjade för Harris i upptakten till USA-valet. Nu, efter valet, varnade Andersson för att presidentvalet knappast ”bidrog med mer trygghet och stabilitet i världen”. Givetvis finns det en risk att Trump ytterligare destabiliserar världen, i synnerhet om han gör allvar av att överge Ukraina och bedriva storskaliga handelskrig. Det är dock för tidigt att säga innan han ens tillträtt.
Om och när Trump gör allvar av politik som skadar Sverige, så bör detta såklart bli föremål för en debatt.
Att Nooshi Dadgostar kallar Trump för en ”oanständig mobbare” eller som Muharrem Demirok säga att Trumps kampanj byggde på kvinnohat gör det inte lättare för Sveriges regering att förmå Trump att backa från några av hans mest destruktiva idéer. I synnerhet när det gäller utrikespolitik så är oppositionens roll att kritisera regeringen, men inte att sabotera regeringens arbete. Detta är en gräns man nu tydligt leker med.
Slutligen då Jimmie Åkesson. Han stod, som vanligt, ensam upp för idén om nationellt självbestämmande, och tog också upp de pogrom-liknande händelserna i Amsterdam som ägt rum den senaste veckan. EU-politik är inte Sverigedemokraternas starkaste område sett till väljaropinionen, men Åkessons insats, där han betonade områden där partiet ändå vill se ökat samarbete (som kampen mot organiserad brottslighet) får anses vara klart godkänd. Åkesson var också tydlig med att han anser att Socialdemokraterna och Moderaterna är lika ansvariga för migrationshaveriet. Att SD samarbetar med M innebär inte att man glömt partiets historia.
Jag hade gärna sett en EU-politisk debatt som handlade om EU-politik, exempelvis om den nya EU-kommissionen som nu håller på att tillsättas.
Det är dock tydligt att partiledarna anser att EU-politik på sin höjd är intressant en gång vart femte år, lagom till Europaparlamentsvalet. Årsdagen av folkomröstningen 1994 hade varit ett utmärkt tillfälle att utvärdera vad svenska folket lovades då, och vad vi faktiskt fick. Tyvärr ser vi ut att få vänta på en sådan debatt.
