Regeringspartierna går segrande ur gårdagens partiledardebatt, medan oppositionsledaren Magdalena Andersson överraskande hamnar i skymundan. Jimmie Åkesson klarar sig ur en potentiellt svår situation.
Partiledardebatter i mitten av mandatperioden är sällan högintressanta, och frågan om ”vem vann?” är alltid subjektiv. Förutom då ikväll.
Svaret, visste alla på förhand, skulle bero på huruvida Jimmie Åkesson lyckades att svara på attackerna om hans bröllopsgäst som alla visste skulle komma.
I min mening hade det varit bättre att ta upp ämnet direkt, istället för att vänta drygt en timme, eftersom saken ändå låg i luften.
När det ändå kom upp var det inte helt oväntat Nooshi Dadgostar, vänsterblockets ”attack dog”, som lyfte ämnet. Tyvärr, för vänsterblocket, gjorde hon det inte på ett smart sätt.
Det smarta hade varit att i förbifarten insinuera något om ”Åkessons gängkompisar” utan att anklaga Åkesson för någonting konkret. Åkesson hade då känt sig tvungen att svara, men samtidigt upplevts som känslig och defensiv när han gjorde det eftersom ingen (uttryckligen) anklagat honom för något.
Istället gav sig Dadgostar på Åkesson likt en ”attack dog” med rabies: Åkessons parti, menade hon, var en fullkomlig magnet för gängkriminella, ett parti där gängkriminella till och med skaffat sig utpressningsmaterial på Åkesson och andra som de använder för att påverka politiken.
Detta är enligt Dadgostar anledningen till att den utveckling som Vänsterpartiet var med och skapade under årtionden inte vänt på de två år SD haft inflytande över regeringen.
Detta är det såklart ingen som tror på. Inte ens inbitna vänsterpartister inbillar sig att Vårbynätverket går runt med blåsippor på jackorna.
Dadgostar tog vad som var ett tydligt sårbart område för SD -- slarvet kring vilka som umgås kring partiledaren -- och slarvade bort det.
Jimmie Åkessons svar var något styltigt, men han talade för så gott som alla svenskar när han, på anklagelsen om att inte ta gängbrottsligheten på allvar, svarade Nooshi Dadgostar att ”Jag tar inte dig på allvar”.
Den största förloraren är ändå Magdalena Andersson. Det säger jag inte för att jag ogillar hennes svar, utan för att hon var så... slät.
Andersson blev, trots att hon leder Sveriges största parti, bortglömd under stora delar av debatten och hade få ögonblick då hon ”kom igenom rutan” som det brukar heta.
Detta är väldigt ovanligt, då Anderssons styrka annars är att hon är en statsmannamässig landsmoder som, vad man än tycker om henne, är bra på att göra sig hörd och få igenom sina poänger.
Kvällens Andersson påminde mest om Göran Persson cirka 2005-06, en trött, nästintill mentalt utbränd som efter tio år vid makten i hemlighet verkade hoppas att Alliansen skulle vinna valet.
Särskilt hade Andersson svårt att hantera splittringarna inom det rödgröna blocket. Svenska väljare köper sällan eller aldrig grisen i säcken, vilket historiskt var ett problem för högersidan som haft svårt att enas.
Hon borde ha varit beredd på frågor om hur hennes skattepolitik ska gå ihop med centerns, eller hur hon och hennes tre stödpartier ska komma överens om flyktingmottagningen som de andra tre sade sig vilja öka i händelse av en ny flyktingkris.
Även ett tufft svar i stil med ”Vill de sitta i regeringen är det vår linje som gäller och så var det med den saken” hade fått Andersson att framstå bättre.
Det var tydligt att Anderssons strategi inför debatten var att tala långsamt, säkert i ett försök att framstå statsmannamässig och seriös, men istället framstod hon som trött.
Resultatet blev också att de andra partiledarna hann med att säga så mycket mer än hon.
Om Andersson försökte men misslyckades att vara statsmannamässig, så lyckades Kristersson betydligt bättre.
Hans utläggningar om det unika med antisemitism var särskilt bra och gav intryck av en ledare som förstått problemet på djupet.
I Moderaternas paradgren, skattepolitik, gjorde Kristersson också ett godkänt jobb med att försvara skattesänkningarna.
I övrigt var Busch som vanligt en god debattör, även om hennes drag att i slutet av debatten ge Andersson hennes telefonnummer kändes barnsligt.
Centerpartiets Demirok vill tydligt lansera sig som ”jobb-politikern”, något som visade sig när han gång på gång tog upp arbetslösheten och vikten av sysselsättning.
Problemet för Demirok är att han har få konkreta förslag, och han återhämtade sig aldrig från magplasket tidigt i debatten då han vilt attackerade Kristersson bara för att minuten senare tvingas erkänna att han faktiskt höll med om skattesänkningarna regeringen nu genomför.
Sammanlagt en god insats från regeringssidan, och en mindre god från oppositionen.
Påverkar detta valet om två år? Nej, troligen inte -- men om framtida debatter närmare valet ser ut så här, så är Tidöregeringens chanser att sitta kvar goda.
