På onsdag börjar månaden som avgör valet: April. Det kanske låter dramatiskt, men opinionssiffrorna i april kommer att avslöja hur väljarna reagerar på den senaste tidens förvecklingar. All logik säger att regeringen och SD borde gå framåt. Om det inte blir så, då måste man faktiskt fråga sig om det finns något mer regeringen kan göra för att ta igen försprånget innan valet i september.

Regeringen och Sverigedemokraterna har legat under i opinionen egentligen hela mandatperioden. Redan fyra månader efter valet, i januari 2023, visade ett opinionsgenomsnitt att de rödgröna ledde med förkrossande åtta procent. Att så många väljare som så nyss ändå röstat Tidö så snabbt ändrade åsikt är högst anmärkningsvärt: Uppenbarligen hade många högerväljare förväntningar som Tidö aldrig hade någon realistisk chans att uppfylla. Samtidigt ger det hopp om att många av de här väljarna lika snabbt kanske kan vinnas tillbaka. Det måste dock börja ske nu.

Varför är april ”sista chansen”?

Vi börjar med momsen. Okej, sänkningen borde varit både större, permanent, och mer logiskt utformad. Likväl är det en psykologisk boost för konsumenter när maten blir billigare, efter år av prisstegringar. Matbutikerna har i veckor via annonser spridit budskapet om de kommande prissänkningarna, vilket gett indirekt reklam för regeringens reform.

Om inte ens lägre matpriser hjälper för att vinna över väljare, så är det svårt att se vad som ska hjälpa. Skjutningarna har minskat drastiskt. Även med Risbergska exkluderat, så var det mindre än hälften så många dödsskjutningar under första kvartalet i år jämfört med 2025. Förra året var det också färre kvinnor än någonsin tidigare som mördades av en nuvarande eller tidigare partner (så långt bak som statistiken går). Asylinvandringen har redan mer än halverats.

Nu har dessutom Sverigedemokraterna och Liberalerna lyckats komma överens, vilket skapar ett enat regeringsalternativ på högersidan. Detta brukar spela roll för svenska väljare, som ju historiskt har visat ovilja inför att ”köpa grisen i säcken”. Under tre veckor har nästan all inrikespolitisk rapportering handlat om Liberalernas omsvängning, och som grädde på moset har vi fått se öppna bråk mellan oppositionspolitiker i bland annat SVT:s Agenda. Ger det inget utslag i aprilmätningarna, så är det ett mycket dåligt tecken.

Här kan man såklart invända att allt ändå inte gått regeringens väg. Kriget i Iran har lett till högre bränslepriser, något som tvingar inte minst i SD att revidera sin kampanjplan. Aprilmätningarna kommer att ge oss en god fingervisning om kriget i Iran, som nu pågått en dryg månad, kan göra för Tidöregeringen vad finanskrisen gjorde för Alliansregeringen.

Finanskrisen 2008 räddade som ni kanske minns Fredrik Reinfeldt och hans alliansregering. När ekonomin kollapsade vände Alliansen plötsligt ett rekordstort opinionsunderläge till seger. Väljarna trodde – av förklarliga skäl – inte att Mona Sahlin & Lars Ohly kunde sköta ekonomin under en global kris bättre än radarparet Reinfeldt & Borg.

Drar väljarna samma slutsats nu? Det vet vi om en månad. Att Kristerssons ”image” inte är den av en ledare som står stadigt i stormen och pekar med hela handen talar emot att Tidöpartierna får en ”krisboost”.

Å andra sidan gör oredan och splittringen inom oppositionen dem särskilt sårbara när världen gungar: Hösten 2018 stod Sverige som vi alla minns utan regering i över 100 dagar. Lyckligtvis var världsläget under de dryga tre månaderna lugnt, och ekonomin stabil. Så är inte fallet nu, och så lär fallet inte vara i höst om nästa sak skulle hända en gång till (exempelvis om regeringsförhandlingarna låser sig mellan C och V).

Om en månad vet vi med stor säkerhet om väljarna blir lika skrämda av detta scenario som de borde bli. Mycket talar för att april kan bli månaden då opinionssiffrorna börjar peka uppåt för Tidögänget. Om så däremot inte sker, så är det mycket sannolikt att valet de facto är avgjort, långt innan någon valstuga slagit upp portarna.