Under veckan som gått har en bojkott mot ”matjättarna” ägt rum. Hur många som deltagit vet vi inte, men tydligt är att en majoritet av Sveriges mediakår hoppats på ett högt deltagande: Matbojkotten har påhejats med krigsrubriker av journalister som är måna om att visa att de står på ”folkets sida” mot de giriga matkapitalisterna, så till den milda grad att hela bojkotten börjat påminna om ett konstgjort gräsrotsuppror, så kallad ’astroturfing’.

Upprördheten över matpriserna är förståelig, men bojkotten och retoriken kring den är skåpmat från 1970-talet.

Först och främst så har ”matjättarna” vinstmarginaler som ligger på 3-4 procent. Vinstmarginalerna har dessutom varit relativt stabila under de senaste åren, trots att priserna gått upp. Ur ett europeiskt perspektiv sticker Sverige inte heller ut; faktum är att matpriserna ökar snabbare i hela femton andra EU-länder än de gör här i Sverige.

Detta är såklart en klen tröst när man står i kassan i butiken. Tyvärr så använder kampanjer som matbojkotten den förståeliga ilskan för att importera Kamala Harris’ kampanjbudskap om att ”girighet” ligger bakom inflationen.

Kanske kommer väljarna i Sverige att vara mottagliga för budskapet, även om de amerikanska väljarna inte var det. Från ett nationalekonomiskt perspektiv är det hursomhelst kategoriskt fel. Företag försöker alltid att vinstmaximera, men det kan inte förklara varför priserna plötsligt sticker i väg under en viss tidsperiod.

Även under 1970-talet skyllde vänstern den höga inflationen på giriga affärspampar. Lösningen då hette kooperativ, företag som skulle drivas enligt kvasi-socialistisk modell och som skulle kunna erbjuda ett bättre, billigare alternativ till profitörernas verksamhet.

Idag är det ett sådant kooperativ, Coop, som inte bara har högst priser utan också varit drivande i att höja matpriserna ytterligare.

De som driver ”greedflation”-hypotesen pekar ofta på att Konkurrensverket i en rapport hävdat att konkurrensen inom den svenska livsmedelshandeln är dålig. Det stämmer såklart.

Bristen på konkurrens leder dock inte till ”övervinster”, utan snarare till att företagen inte är lika benägna till innovation och effektiviseringar som om konkurrensen vore hårdare. När man inte har någon konkurrens, så slappnar man av och tänker inte lika mycket på vilka mellanhänder man kanske skulle kunna skära bort. Indirekt leder ”slappheten” till högre priser.

Konkurrenssituationen är inte den huvudsakliga anledningen till att priserna nu rusar, och det hävdar inte heller Konkurrensverket. Priserna på livsmedel ökar som sagt snabbare i de flesta EU-länder än här, trots att marknaden i flera av de länderna har bättre konkurrens. Däremot är konkurrens såklart en faktor, och en av som vi ganska lätt kan åtgärda.

Detta kräver dock inskränkningar av det kommunala självbestämmandet. Runtom i Sverige sitter kommunpolitiker och lägger in veton mot nya butiker, och i synnerhet lågprisbutiker.

Skälen varierar: Rädsla för trafik, vilja att bevara ”grönområden”, samt (mellan raderna) en nervositet för att lågprisbutiker ska göra att kommunen attraherar låginkomsttagare som blir en nettobelastning på välfärden (denna rädsla är också anledningen till att kommuner ogärna bygger billiga hyresrätter).

Precis som med bostadsbristen, så blir det kommunala självbestämmandet här till en destruktiv kraft i ett läge där Sveriges konsumenter går på knäna.

Lidl:s krav till Elisabeth Svantesson om att hon som finansminister borde tvinga kommunerna att låta Lidl expandera och bygga 100 nya butiker i Sverige är därför fullt rimlig: Utan fler butiker och fler aktörer blir det inte större konkurrens.

Istället för att bojkotta matjättarna, så borde aktivisterna om något belägra stadsbyggnadsnämndernas möten. Det skulle dock kräva en grundläggande förståelse för nationalekonomi, något tyvärr både bojkottarna och nämndledamöterna saknar.