Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén gick i en intervju i SVT:s 30 minuter ut med beskedet att han och Miljöpartiet inte kommer att sitta i en regering som bygger ny kärnkraft. För 10 år sedan hade beskedet varit okontroversiellt och helt väntat från MP, men energidebatten har svängt sedan dess. Mycket tyder nu på att partiets stigande självförtroende kan leda till en härdsmälta för Anderssons regeringsunderlag.

Det finns såklart goda skäl till varför MP nu har gott självförtroende. I förra valet var man som bekant beroende av stödröster. Nu har man plötsligt ett betryggande avstånd till spärren. I mätningarna från december snittade MP 6,1 procent, och man har inte snittat under 5 procent sedan mars 2024.

Daniel Helldén tycker uppenbarligen att man, i ljuset av detta, har råd att kosta på sig en mer offensiv förhandlingsposition. Det är ett stort misstag, både för hans eget parti och regeringsalternativet till vänster: Miljöpartiet har inte ökat i mätningarna för att fler sympatiserar med deras politik.

De flesta små partier har problem att synas. För Miljöpartiet är läget det omvända: När partiet inte syns i media, så ökar siffrorna. Det finns nämligen många svenskar som gillar idén Miljöpartiet – svenskar som bryr sig om djur och natur, och gillar tanken på ett parti som sätter sådant i främsta rummet.

När Miljöpartiets företrädare öppnar munnen, så påminns de här svenskarna om att idén Miljöpartiet inte är verkligheten Miljöpartiet. Och då väljer de flesta i det här väljarblocket att i slutändan rösta på något annat. Det är nämligen en sak att rösta på ”djur och natur”-Miljöpartiet, och en annan sak att rösta på ”dubbla elräkningar”-Miljöpartiet. Och det är det sistnämnda Miljöpartiet som existerar i verkligheten, något Daniel Helldén var vänlig nog att påminna alla om häromdagen.

Större är dock problemet för Magdalena Andersson.

Tack vare Liberalerna har de senaste månaderna handlat mer om splittringen i Tidö än i vänsterblocket. Ändå är splittringen i det sistnämnda större, eftersom den rör inte bara vilka som ska sitta i regering, utan grundläggande sakpolitiska frågor. Tidöregeringen har visserligen inte kommit så långt med att få till ny kärnkraft som många, inklusive politikerna själva, hade hoppats på, men viktiga steg har ändå tagits.

Blir det tvärstopp under Magdalena Andersson? Det är nu en mycket rimlig fråga. Och en viktig följdfråga är hur marknaden skulle reagera på ett sådant tvärstopp? Efterfrågan på el ökar snabbt. Risken för en prischock, när marknadsaktörer börjar ställa om för en verklighet där tillgången på el inte kommer öka som planerat, är uppenbar. För Tidöpartierna vore det politiskt tjänstefel att inte påpeka detta för väljarna.

Ett problem för vänsterblocket är att ju närmare valet lider, desto mer kommer partiernas incitament att skilja sig från vad som är bra för blocket. För MP och V är det en bra strategi att kräva ministerposter och vara tydliga med att de inte är dörrmattor – för varför skulle någon annars rösta på dem, och inte på S? För Centerpartiet är det en bra strategi att dra tydliga stridslinjer i välfärdsfrågor för att locka SD-skeptiska högerväljare.

När alla gör det som gynnar deras egna parti, blir dock resultatet att blocket framstår splittrat och osäkerhet uppstår om inte bara vilka som kommer sitta i regering, utan vilken sakpolitik den regeringen kommer att föra i viktiga frågor. Med bara drygt ett halvår till valet har vänstersidan övertaget, men tilltag som Helldéns visar att det inte är avgjort.