I dagarna lämnade en av Malmös toppmoderater John Roslund partiet till förmån för Sverigedemokraterna. Nyheten slog ner som en bomb lokalt, då Roslund i 30 år i olika roller representerat och varit aktiv i partiet. Detta är såklart positivt för SD lokalt, och vittnar om en välfungerande lokalförening. Ännu mer säger det dock om Moderaternas kanske mest basala problem, nämligen att man i över 20 år saknat systemkritik och stridsvilja.

I en intervju uppgav Roslund att anledningen till att han lämnade Moderaterna var att han inte är ”mjukosthöger”. Detta sätter fingret på problemet med dagens moderater; man är mjuka och saknar systemkritik. Därför, som Roslund säger, utgör Sverigedemokraterna den enda riktiga oppositionen till det socialistiska styret som kontrollerat Malmö sedan 1994, och som faktiskt styrt kommunen alla utom två mandatperioder sedan 1919 (!).

Moderaterna var inte alltid så här. Elva år efter sin avgång är Fredrik Reinfeldt mest ihågkommen för migrationspolitiken, men hans verkliga arv är mycket större. Det var Fredrik Reinfeldt som tog Moderaterna från ett parti för ”högerspöken” till ett parti som sade sig vilja vara ett ”arbetarparti”.

Moderaternas mörkblåa logga byttes ut mot en babyblå motsvarande, med ordet ”nya” tillagt i orange, som också var Alliansens officiella färg.

Det var dock inte bara kosmetiska förändringar: Moderaterna strök krav på drastiska strukturförändringar. Motståndet mot LAS övergavs, och partiet började lovprisa fackföreningarnas roll på arbetsmarknaden och den ”svenska modellen”. Allt och lite till gjordes för att vinna stöd bland LO-medlemmar och bredda väljarbasen. Och självklart försvann alla spår av ”batonghöger” ur partiet.

Att Reinfeldt kunde göra denna omsvängning berodde på att han tog över ett parti i kris. Moderaternas valresultat 2002 (15,3 procent) var partiets sämsta sedan 1970-talet. När Moderaterna sedan växte kraftigt i valet 2006, så var Reinfeldts linje och ställning helt cementerad. Mjukostmoderaterna var här för att stanna.

Detta innebar också att idéutvecklingen inom partiet tvärdog. Från att ha varit ett parti som ändå vågade lansera oprövade, radikala idéer (inte sällan med amerikanska influenser), så blev man ett parti där varje utspel skulle vägas på guldvåg och bedömas utifrån hur de skulle tas emot av LO, samt såklart kultur- och medieetablissemanget. Under Alliansens andra mandatperiod gjorde man väldigt lite, utöver den katastrofala migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Idéerna hade tagit slut.

Trots att Reinfeldt-projektet slutade i katastrof, så ändrade man aldrig denna partikultur. ”Mjukostmentaliteten” hade klibbat fast sig i väggarna på partikansliet. Båda Reinfeldts efterträdare, Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson, var personer som stått honom nära. Mer pragmatiska gällande SD, ja, men i grunden människor som gör saker ”by the book”. Därför har Kristersson tillåtit att reformer dragits i långbänk i utredningar, samtidigt som myndighetssverige gjort sitt bästa för att vattna ur politiken, utan att detta fått några konsekvenser för myndighetscheferna.

Det är inte konstigt att gamla trotjänare som John Roslund tröttnar på att vara aktiva i ett parti som inte är villigt att utmana de institutioner som stoppar det från att faktiskt genomföra sin politik. Rekryteringar som dessa bådar gott för Sverigedemokraterna i Malmö inför nästa val, och alla sverigedemokrater bör glädjas åt att Malmö till skillnad från vissa andra storstäder har en kompetent partiförening som attraherar talanger.

Om Moderaterna inte tuffar till sig, så kan tappet av Roslund visa sig bli första droppen av en stundande flodvåg. För att förbli en relevant politisk kraft behöver Moderaterna varken gå åt höger eller vänster. Man måste bara sluta vara mjukostar.