Julen är den högtid som har kanske flest traditioner associerat med sig: Alltifrån menyn på julbordet, till Kalle Anka följt av klapparna, följer ett förbestämt schema. En nyare, något mer tveksam tradition är att media regelbundet påminner oss om att julen egentligen är hednisk, inte kristen. Problemet? Det stämmer inte.

Låt oss börja med datumet: Den 25 december. Då kan väl inte Jesus ha fötts? Idén att den 25 december ”stals” från hedningar är utbredd – och felaktig. Den 25 december kommer först och främst från Jesu dödsdag: Den ursprungliga långfredagen var den 25 mars. Under de första århundradena trodde många judar att stora profeter dog på årsdagen av deras befruktning. Jesus, som inte bara var en stor profet utan världens frälsare, kunde givetvis inte vara ett undantag. En graviditet varar som bekant i cirka nio månader. Om man tar 25 mars, och lägger till nio månader, så får man 25 december som födelsedag.

Redan på 100-talet började kristna därför fira Jesu födelse den 25 december. Bland tidiga kristna ledare som under det århundradet uppmanade till julfirande just den 25 december ingår biskop Theofilos av Caesarea (en stad i Israel) och påve Telesphorus.

Idén att kristna ”stal” den romerska högtiden för att fira solguden Sol Invictus, som också infaller den 25 december, är kronologiskt omöjlig: Sol Invictus högtid började inte firas förrän år 274, alltså långt efter att 25 december redan etablerats bland kristna som Jesu födelsedag.

Julklapparna då? Den ursprungliga jultomten var Sankt Nikolaus, biskop av Myra (som ligger i dagens Turkiet). Han var oerhört generös med gåvor, och räddade bland annat tre flickor från att säljas i prostitution genom att slänga tre påsar guld genom fönstret på deras familjs hus, som pappan kunde använda för att betala hemgiften åt dem och därmed få dem gifta.

Som många helgon fick Sankt Nikolaus en helgondag, och hans inföll redan från början den 6 december. För att fira Nikolaus började kristna ge varandra presenter på hans helgondag, för att följa hans generösa exempel. Eftersom dagen inföll under adventssäsongen, nära jul – en högtid som vi ovan sett redan var väletablerad – så flöt de snart ihop. Även nyårsdagen (Jesu omskärelse) och trettondagen (vise männen besöker Jesus) var vanliga ”julklappsdagar” som över tid buntades ihop till en enda dag.

Utöver sin generositet var Nikolaus förövrigt mest känd för sitt frenetiska försvar av läran om treenigheten. Vid kyrkorådet i Nicea år 325 ska Nikolaus – jultomten! – ha gett Arius eller en av hans följeslagare en örfil (!) när han förnekade Jesu gudomlighet. Tomten tycker om snälla barn, inte kättare. När vi öppnar klapparna bör vi således ta en stund och meditera över vikten av att ge avfällingar på käften. Eller kanske inte.

Julgranen då? Den går tillbaka till 700-talet, och ”Tysklands apostel” Bonifatius, en biskop vars arbete kristnade stora delar av Tyskland, där folket fortfarande dyrkade Asatron. Ett år, på julafton, så bevittnade han början på en människooffersritual (blot) av de asatroende, där offret (oftast ett litet barn) skulle hängas upp i en ”helig” ek tillägnad Tor.

Den rasande Bonifatius stoppade ritualen och började hugga ner trädet mitt framför ögonen på hedningarna, som protesterade och sa att Tor säkerligen skulle slå ner honom med blixten om han rörde eken. Bonifatius utmanade dem: Stå kvar och se mig hugga ner trädet, så får vi se om Tor gör något. Tor, likt Baal före honom, visade sig vara oförmögen att stoppa Guds utsände. De häpna hedningarna omvände sig.

Bakom eken stod en gran. Bonifatius uppmanade folket att ta till sig granen som heligt träd istället, och låta granens eviga grönska symbolisera evigt liv i Kristus.

När vi beundrar julgranen kan vi alltså med all rätt ta ett ögonblick och reflektera över vikten av att hugga ner hedningarnas avgudar. Alternativt, det där med evigt liv. Vilket man nu känner för.

Julen har idag många sekulära inslag, något även så gott som alla kristna accepterar. Missta er dock inte: Det är i grund och botten en i allra högsta grad kristen högtid.

God jul!