På onsdagen debatterade Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson i Aktuellt. Debatten handlade om ekonomipolitik och vad Sverige skulle göra i ljuset av handelskriget med USA, samt också om hur upprustningen av försvaret ska finansieras.

Hur det gick? Andersson var inte dålig, men Åkesson visade tydligt att han kan slå ur underläge, och att han blivit avsevärt bättre på att debattera ekonomipolitik.

Sveriges ekonomi går som bekant dåligt, och tullkaoset innebär att ljuset i slutet av tunneln blivit allt dimmigare. Som ledare för ett parti i den styrande koalitionen vill man sällan gå med på TV-dueller under sådana tuffa förutsättningar om man inte måste.

Jimmie Åkesson hade dessutom sina tidigare måttligt positiva kommentarer om Donald Trump som en black om foten. Hanteringen från Åkessons sida var klart godkänd: Han tog tydligt avstånd från Trumps handels- och utrikespolitik, men stod fast vid att Republikanerna som parti är större (bättre?) än Trump.

Åkesson framhöll även att partiet inrikespolitiskt ändå gör flera bra saker.

Jag trodde att Magdalena Andersson skulle vara beredd med skarpare attacker och bättre exempel på Trump-vänlig retorik från SD än att Jimmie Åkesson vid något tillfälle kallat Trump för en ”frisk fläkt”, något även många som inte är förtjusta i Trump ändå tillstår att han varit.

Under en stor del av debatten lät Jimmie Åkesson faktiskt som en vanlig borgerlig politiker: Gång på gång återvände han till ekonomisk tillväxt, och pratade om hur många skatter är tillväxthämmande.

Om man slöt ögonen kunde man tro att Andersson debatterade mot en marknadsliberal ekonom.

Inget av det Åkesson säger var för tydlighetens skull fel, men för några år sedan hade han försökt få den ekonomiskpolitiska debatten att helt kretsa kring invandring, ett område han ju är mer bekväm med än traditionell skatte- och tillväxtpolitik.

Att han knappt tog upp invandringen igår, förutom med hänvisning till arbetslösheten, visar på Åkessons utveckling som politiker.

Magdalena Andersson gjorde ingen svag insats, och hade också ett tacksamt utgångsläge: Hon kunde utan problem rada upp exempel på sådant som inte blivit bättre, eller rent av blivit sämre, under Tidöregeringens styre.

Tillväxten ligger i botten, arbetslösheten har fastnat på höga nivåer, och inflationen har studsat upp igen. Trots pratet om ”arbetslinjen”, så är det fler som går på bidrag nu än när Andersson senast var statsminister.

Listan kan göras lång, men Andersson var sparsam när det kom till sakpolitiska förslag.

Detta bottnar i två anledningar: Dels att den ansträngda ekonomin, kopplat med ökade försvarsutgifter, gör att utrymmet för dyra välfärdsreformer är mycket litet.

Dels att Andersson inte kan lägga fram något förslag, utan att få frågor om huruvida hennes stödpartier står bakom det (vilket sällan alla tre gör).

I slutändan fick Magdalena Andersson nöja sig med att upprepa ”skattesänkningar för de rika”, en klyscha som är rejält missriktande: ”Skattesänkningarna” som de rika fått består i huvudsak av att brytpunkten för statlig inkomstskatt justerats uppåt i enlighet med inflationen.

Även under Socialdemokraternas regeringstid så följde brytpunkten med inflationen.

Mest intressant blev debatten ändå mot slutet: Jimmie Åkesson tog i ovanligt tydliga ordalag avstånd från den gröna omställningen och från politiska försök att skapa en ”grön” ekonomi.

Han attackerade Andersson för att, tillsammans med andra politiker, bidragit till att pensionspengar hamnade i Northvolt, vars ägare Åkesson kallade för bluffmakare.

Den gröna omställningen, menade Åkesson, leder till ideologiskt drivna investeringar där politiker plöjer ner skattepengar i projekt baserat på rent önsketänkande.

Även om Jimmie Åkesson aldrig varit någon klimataktivist, så är känslan att Northvolts kollaps gett honom och andra sverigedemokrater nytt självförtroende att ta bladet från munnen och utmana klimatomställningen.

Skiljelinjen blev tydlig: Med Socialdemokraterna vid rodret kommer svenska politiker att fortsätta leka riskkapitalister med skatte- och pensionspengar.

Jimmie Åkesson tog en risk när han gick med på den här duellen, men i slutändan var det Magdalena Andersson som fick avsluta på defensiven.

Givet förutsättningarna kan det med rätta klassas som en skrällseger i en debatt som gav en tydlig försmak av vad vi har att vänta oss i nästa års valrörelse.