Sveriges straffsystem är något av ett skämt, men ett skämt som bara brottslingar skrattar åt. Längre straff är den uppenbara lösningen, men det är en lösning som leder till andra problem. Ett alternativ är att vi helt enkelt inte tidsbestämmer straff, utan väntar tills den dömde bevisar att denne har bättrat sig. Detta skriver John Gustavsson.
I dagarna nåddes vi av nyheten att Nytorgsmannen av allt att döma återfallit i brott. Mannen, som egentligen heter Andreas Holm, dömdes i slutet av 2021 för totalt sju våldtäkter, åtta sexuella övergrepp, sex sexuella ofredanden, en grov fridskränkning, barnpornografibrott, kränkande fotografering och ringa narkotikabrott.
Han dömdes till fem års fängelse men blev villkorligt frigiven nu i mars, trots att han misskött sig under fängelsetiden. Nu är han återigen åtalad, denna gång för att ha drogat och våldtagit en tonårsflicka. Det är tydligt att Sverige behöver förvaringsstraff.
Ett förvaringsstraff är, för den som inte är bekant med termen, ett fängelsestraff som saknar fastställt frigivningsdatum. Skillnaden är att den som döms till ett livstidsstraff måste ha avtjänat 10 år innan straffet kan omvandlas till tidsbestämt, och minst 18 år måste avtjänas innan personen kan komma ut (kortare med villkorlig frigivning).
Förvaringsstraff är mer flexibla, och kan tilldömas även de som inte begått brott i stil med mord som brukar krävas för livstids fängelse. En person som döms till förvaringsstraff får helt enkelt sitta i fängelse till dess att samhället bedömer att personen är rehabiliterad. Om det tar ett år, två år, eller tjugo år beror helt på individen själv (samt givetvis på exakt vilka brott personen begått). Bevisbördan vänds på huvudet: Om du är dömd till förvaringsstraff, så måste du bevisa att du förtjänar en ny chans av samhället innan du blir utsläppt igen.
Den psykologiska effekten av ett sådant straff är drastisk. Den som döms till ett förvaringsstraff kan inte bara sitta ut tiden, glo på TV i cellen och räkna ner dagarna till det blir dags för ”muck”. Det enda sättet en ”förvaringsdömd” att få uppleva livet i frihet igen är genom att aktivt göra positiva val bakom murarna. Till att börja med handlar det om att sköta sig klanderfritt, undvika gängkontakter och stå för det man har gjort (be om ursäkt till eventuella offer).
Istället för att samhället ensamt får ansvaret för att rehabilitera individer, så hamnar bollen på deras planhalva: Berätta för oss hur du har tänkt rehabilitera dig, och visa att du faktiskt blivit en bättre människa. För en sexualbrottsling kan frigivning villkoras på att personen går med på kemisk kastrering.
Nytorgsmannen skulle givetvis aldrig ha släppts ut. Den mängdrabatt han fick var obegriplig, men samtidigt är det viktigt att förstå varför mängdrabatter ursprungligen kom till: I avsaknad av mängdrabatter kan en 18-åring som spårat ur och under ett par månader begått ett femtiotal ”mildare” icke-våldsbrott, som vardera ger ett års fängelse, dömas till femtio år bakom galler. Matematiskt korrekt, såklart, men genom att addera straff på varandra utan rabatt så blir plötsligt många människor, även unga, i praktiken livstidsdömda utan möjlighet till benådning.
Hur snabbt går det då att begå femtio icke-våldsbrott? Skicka ett bedrägerimejl till 10 000 personer (tar enstaka timme om ens det). Om 50 personer nappar, så är det 50 separata bedrägerier, som enligt brottsbalken ger fängelsestraff på högst två år per bedrägeri.
Förvaringsstraff är i sådana scenarion ett bra alternativ till straffrabatt: 18-åringen i exemplet måste inte nödvändigtvis sitta i fängelse tills han eller hon fyller 68, men får inte heller som idag ett tidsbestämt straff där han/hon är ute efter 2–3 år. Om personen sedan i fängelse fortsätter att under strafftiden bete sig på ett sätt som inte inger förtroende, så kan det sluta med att han/hon får sitta längre än 50 år. Givetvis kan och bör man sätta någon gräns för lägsta avtjänad tid innan frigivning, som är beroende av brottets natur.
Det finns i huvudsak två argument mot förvaringsstraff: Först, att det är rättsosäkert att hålla en person inlåst på obestämd tid, med oklara kriterier för frigivning. Detta måste dock vägas mot den kritiska situation Sverige befinner sig i.
För det andra, att risken finns att vänsterliberala nämndemän släpper ut förvaringsdömda för snabbt. Detta kan bäst avhjälpas genom att frigivningsansökningar går via en av regeringen särskilt utsedd kommitté, liknande som förr gällde för alla som var livstidsdömda som ansökte om tidsbestämt straff.
Nytorgsmannen kommer, om han är skyldig, förhoppningsvis att denna gång få ett kännbart straff. Tyvärr kommer han inte att låsas in på obestämd tid, och det kommer inte heller nästa ”Nytorgsman” om inte lagen ändras. Det är med andra ord hög tid att Sverige inför förvaringsstraff.
