För bara två veckor sedan tackade Anna-Karin Hatt nej till att efterträda Muharrem Demirok. Vad som hänt sedan dess vet ingen mer än de närmast berörda helt säkert, men igår stod det klart att det ändå blir Hatt som nomineras av valberedningen.

Även om det återstår några veckor innan stämman där nästa partiledare ska väljas, så är det nu bara en formalitet. Tyvärr lär valet av Anna-Karin Hatt inte innebära något trendbrott för Centern.

Allt är såklart inte nattsvart: Hatt är en mer traditionell centerpartist, uppvuxen på en bondgård och nuvarande VD för Lantbrukarnas Riksförbund. Många landsbygdsväljare som under de senaste valen svikit C till förmån för SD är besvikna på Tidöregeringen, och på pappret borde det inte vara omöjligt att vinna tillbaka dem till centern.

Det första problemet är att Centerpartiet, som en del av ett socialdemokratiskt regeringsunderlag, kommer att behöva regera ihop med Miljöpartiet. Att en röst på Centerpartiet indirekt blir en röst på MP kommer avskräcka många väljare i glesbygden, oavsett vilka charmoffensiver den nya ledaren tar till.

Särskilt eftersom inget tyder på att vänsteroppositionen kommer att gå till val med ett gemensamt program. Den som röstar på centern får helt enkelt hoppas att de, och inte MP, får igenom mest av sin politik i förhandlingarna efter valet.

Det andra är att jordbruks- och glesbygdspolitik i största allmänhet är ett svårt område. Att Centerpartiet gick ifrån att vara ett utpräglat bondeparti berodde ju från början på att bönderna i Sverige är för få för att vara ett mäktigt väljarblock. Samt också på att jordbrukspolitiken i och med EU-inträdet i praktiken övertogs av Bryssel.

Till skillnad från på Fälldins tid så kan en svensk regering inte ösa valfläsk över bönderna och lova subventioner och prisgarantier hursomhelst. EU har en gemensam jordbrukspolitik, och alla extra påslag måste godkännas av Bryssel.

Till och med när torkan härjade 2018 tvingades Sverige i godan ro vänta på EU:s godkännande innan vi kunde ge nödsubventioner från våra egna skattepengar till våra egna bönder. Att svenska politiker har så pass begränsat handlingsutrymme gör att jordbrukspolitiken sällan är värd att profilera sig inom för ett parti.

Hur roligt är det att driva valkampanj med löften som alla måste dras i långbänk i Bryssel och Strasbourg innan de eventuellt kan genomföras? Inte blir det roligare av att Centerpartiet håller fast vid klimatmålen. Ett parti vars politik i praktiken skulle innebära dubbla bränslepriser kommer aldrig att slå igenom på glesbygden.

Samtidigt innebär valet av Anna-Karin Hatt att det blir svårare för Centerpartiet att behålla de väljare man tagit från Socialdemokraterna. Att Centerpartiet föredrar att prata i vaga ordalag om visioner och samarbete snarare än om konkreta sakpolitiska mål, beror på att partiets sakpolitik i många och mycket inte är så populär bland de väljare man måste locka.

Hatt var tidigare VD för Almega, tjänsteföretagens branschorganisation som framförallt företräder vinstdrivande företag inom välfärdssektorn. En förkrossande majoritet av svenskarna vill förbjuda vinster i välfärden, och Hatt kommer att ha svårare att locka socialdemokratiska väljare (stödröster?) givet hennes höga profil i frågan.

Centerpartiets största problem förblir dock regeringsfrågan. Här har Anna-Karin Hatt fördelen att partiet inte lär kuppa bort ännu en partiledare, så nära inpå ett val. Hennes position är inte helt olik Ulf Kristersson som i slutet av 2017 efterträdde Anna Kinberg Batra efter att den sistnämnda närmat sig SD (fast Demirok ju gjorde tvärtom och närmade sig S mer än vad många i hans parti var bekväma med).

Den linje Hatt vill köra på blir alltså sannolikt partilinjen i nästa valrörelse. Problemet är att hon, av tidiga intervjuer att döma, vill fortsätta skjuta frågan framför sig och hänvisa till framtida beslut. Om Centerpartiet ska ha en chans att repa sig efter två förlorade år med Demirok, så krävs ett betydligt tydligare ledarskap än så. Annars kan nästa valrörelse visa sig bli centerns sista som riksdagsparti.