Regeringen vill införa mer generösa lånevillkor, men detta skulle öka den svenska skuldsättningen ytterligare. En sådan ökning skulle ge små vinster, men utsätta Sverige för stora risker i vår oroliga tid. Det bästa är att ha is i magen, och lita på att ekonomin kommer att gå bra även utan ökad belåning. Detta skriver nationalekonomen John Gustavsson.
Nyligen presenterade finansmarknadsminister Niklas Wykman en utredning med förslag om att sänka amorteringskraven och att höja taket för hur mycket man kan låna när man köper bostad, från nuvarande 85 till 90 procent av priset på bostaden.
Jag förstår såklart att Wykman, och regeringen, är frestade att ge ekonomin en boost genom en kreditinjektion. Två år av långsam tillväxt med envist hög arbetslöshet och en inflation som först under det senaste året börjat ge med sig, har gjort det svårare att infria vallöften, och i mätningarna har oppositionen en stadig – om än inte enorm – ledning. Ekonomin är Moderaternas paradgren. Om den inte vänder uppåt, så går partiet mot en jobbig valrörelse.
Genom att sänka amorteringskraven så får svenskarna mer pengar att spendera i butikerna, samtidigt som fler kan köpa ett hem när det inte krävs lika stor kontantinsats. Effekten blir, om inte omedelbar, så åtminstone ganska snabb. Chansen att väljarna glömt inflationen och den sega första halvan av mandatperioden lagom till valet 2026 ökar.
Ändå är det en dålig idé. Till att börja med: Sveriges konjunktur pekar redan uppåt. Redan nästa år säger de flesta prognoser att tillväxten når över 2 procent, och året efter – valåret 2026 – nära 3 procent. Det vore i så fall den högsta tillväxten på ett drygt årtionde, bortsett från 2021 då ekonomin studsade tillbaka från pandemin. Med detta följer också ljusare siffror för arbetsmarknaden.
Prognoser kan såklart få fel. Ett handelskrig mellan EU och USA eller ett riktigt krig mellan Kina och Taiwan är två eventualiteter som skulle kunna ställa prognoserna på ändan. Men detta för oss till nästa problem med regeringens förslag: Svenskarna är redan djupt skuldsatta. Detta är delvis anledningen till att räntehöjningarna som följde inflationen slog så hårt mot svenska hushåll och svensk ekonomi.
Betänk att regeringen minskar amorteringskravet och höjer bolånetaket idag, och att något slår världsekonomin i kras våren 2026. Svenskarna kommer då att vara ännu mer skuldsatta, och sårbara för konjunkturnedgången. Många kommer redan att ha tagit nya lån med rörlig ränta, i förhoppning om att räntorna skulle fortsätta falla.
Nu tänker ni kanske att en lågkonjunktur ju brukar innebära att Riksbanken sänker styrräntan, och att det kanske snarare borde leda till att det blir lättare för hushållen att betala av sina lån (åtminstone för de som inte blir arbetslösa). Oftast är det så, men i det här fallet talar vi inte om en vanlig lågkonjunktur, utan om stagflation. Stagflation innebär att man har noll- eller negativ tillväxt (lågkonjunktur) samtidigt som inflationen går uppåt istället för ner som den ”ska” göra under en vanlig lågkonjunktur.
I ett handelskrig med USA blir många varor och tjänster dyrare, vilket ger oss inflation. Samtidigt drabbas både Europas ekonomi och världsekonomi av minskade exporter och allmänt kaos, vilket ger oss låg eller negativ tillväxt. Alltså, stagflation.
I ett krig mellan Kina och Taiwan kommer flödet av billiga, kinesiska produkter att störas, för att inte tala om datachips från Taiwan som används överallt i fabriker även här i Sverige. Precis som efter pandemin så leder störningar i distributionskedjorna till högre priser för vanliga konsumenter (inflation). Varsel inom både export- och tillverkningsindustrier i största allmänhet följer, och lågkonjunkturen är snart ett faktum.
Båda scenarion som skulle grusa förhoppningarna om högre tillväxt leder alltså till stagflation. Under en stagflation är det långt ifrån givet att Riksbanken sänker styrräntan. Detta beror på att negativ tillväxt avhjälps genom låga räntor, medan hög inflation avhjälps genom höga räntor. Vad gör man då när man har både negativ tillväxt och hög inflation samtidigt? Och nu förstår ni antagligen varför nationalekonomer ser stagflation som ett sådant mardrömsscenario. Det finns ingen enkel väg ur.
Det vore såklart inte regeringens fel om det blev stagflation, men de politiska konsekvenserna skulle vara förödande om så skedde kort efter att regeringen genomfört reformer som aktivt ökade skuldsättningen. Hela Tidölaget skulle få löpa gatlopp för oansvarig ekonomisk politik, och Socialdemokraterna skulle skadeglatt måla upp kontrasten mellan dem och den ansvarstagande, sansade landsmodern Magdalena Andersson.
Om å andra sidan inget händer, ekonomin tuffar på, och tillväxten vänder uppåt i enlighet med rådande prognoser, så är kreditinjektionen både politiskt och ekonomiskt överflödig.
Återigen: Jag förstår att Tidöpartierna är nervösa över opinionssiffrorna. Men om Niklas Wykman inte sitter still i båten och har is i magen, så riskerar eftermälet av hans ministerkarriär att bli lika horribelt som det efter hans rapkarriär.
