Liten tuva stjälper ofta stora lass. Den lilla tuvan är i det här fallet antisemiten Kristofer Lundberg, och det stora lasset är Vänsterpartiet. Kristofer Lundberg har nu uteslutits ur partiet, vilket kan leda till inbördeskrig. Men om en liten tuva kan stjälpa ett stort lass, vad kan då ett kraschat lass i sin tur stjälpa? Vänsterpartiets problem riskerar att slita sönder Magdalena Anderssons regeringsalternativ.
I dagarna uteslöts Kristofer Lundberg från Vänsterpartiet. Lundberg var ordförande för partiföreningen i Angered och är en framstående Palestinaaktivist. Likt så många andra framstående Palestinaaktivister har han gjort sig skyldig till grov antisemitism. (Se HÄR, HÄR och HÄR).
I takt med att alltmer uppmärksamhet riktats mot antisemitismen inom partiet så har flera personer, inklusive de som öppet uttryckt sig antisemitiskt i åratal, plötsligt fått se sina medlemskort klippta. Dadgostar gör rätt som agerar – även om det är för lite och för sent – men samtidigt kan ingen tvivla på att inbördeskriget i Vänsterpartiet också innebär en kris för Magdalena Andersson.
Det som pågår kan med rätta benämnas som ett inbördeskrig. 31 propalestinska föreningar skrev under ett öppet brev i protest mot uteslutningsärendet mot Lundberg. Brevet innehöll illa dolda hot om att inte rösta på Vänsterpartiet om partiet inte går aktivisterna till mötes: ”Vill Vänsterpartiet byta ut regeringen i nästa val kommer ni behöva våra röster,” informerade föreningarna partiet. Man upplyste samtidigt om att muslimska väljares röster är ”villkorade”. Enligt uppgifter författades brevet av just Kristofer Lundberg, men det är ändå anmärkningsvärt att ledare för 31 olika föreningar skrev under.
I den senaste partiledardebatten pressades Nooshi Dadgostar hårt av Jimmie Åkesson, och till slut gav hon i debatten besked om att den som inte erkänner Israels rätt att existera inte är välkommen i Vänsterpartiet. För de tusentals vänsteraktivister som i dryg ett års tid skanderat ”From the river to the sea” kom detta minst sagt som en överraskning.
Bland aktivisterna betraktas Israels judiska majoritet som ”bosättare”, kolonisatörer från Europa som samtliga borde utvisas till Europa, oavsett var de föddes. Dadgostar har efter debatten mötts av kritik, inte minst från partiföreningen i Malmö som också är partiets största kommunförening. Vissa har till och med krävt hennes avgång.
Detta är en situation Vänsterpartiet inte är vana vid att hantera. För bara 10–15 år sedan hade det gått utmärkt att ignorera eller ge efter för aktivisterna. Nu måste man dock vara ”regeringsdugliga”, vilket innebär lägre tak. För 15 år sedan hade man också kunnat köra över aktivisterna, i vetskap om att dessa ändå inte hade någonstans att ta vägen. Idag finns tyvärr Partiet Nyans, som med öppen famn välkomnar den typ av personer Vänsterpartiet känt sig nödgade att utesluta.
I förra valet vann Nyans drygt 0,4 % av rösterna, vilket kan jämföras med Tidöpartiernas segermarginal på 0,7 %. Jag hör inte till de som tror att Nyans kommer att ta plats i Riksdagen efter nästa val, men även ett Nyans med 2–3 procent av rösterna skulle kunna göra stor skillnad i mandatfördelningen mellan blocken.
Magdalena Andersson och övriga oppositionsledare skulle under valrörelsen, om Nyans börjar synas i opinionsmätningarna, snart tvingas svara på tuffa frågor kring om de skulle kunna tänka sig att samarbeta med partiet om de nu av en händelse skulle komma in. Frågor kommer också ställas kring huruvida det är okej att samarbeta med Nyans ute i kommunerna. Redan idag har partiet mandat i tre kommuner, och efter nästa val blir det garanterat fler.
Som om inbördeskriget i Vänsterpartiet inte var nog, så har antisemitismen i vänstern också lett till storbråk mellan Center- och Vänsterpartiet. Moharrem Demirok tycks vilja lansera sig själv och sitt parti som någon sorts vakthund mot antisemitism inom vänsterblocket, lite på samma sätt som Liberalerna marknadsför sig som en ”liberal garant” i Tidösamarbetet. Vänsterpartiets ovilja att på riktigt städa upp i leden gör enligt Demirok att Centerpartiet inte kan tänka sig att samverka med dem i en regering.
Om detta är en bra strategi för Centerpartiet är oklart, men jag lutar åt att svaret är ja. Om Vänsterpartiet i valkampanjen 2026 är nedlusat med antisemitiska Palestinaaktivister så riskerar detta att skrämma bort många mittenväljare från att rösta på något av oppositionspartierna, av rädsla för att ge inflytande åt extremisterna.
Detta skadar kanske inte Vänsterpartiet – som ändå inte lockar mittenväljare – men för Demirok kan det i värsta fall vara skillnaden mellan att klara eller inte klara riksdagsspärren om några av hans proisraeliska väljare i sista stund väljer att rösta på Liberalerna. Det ligger därför definitivt i partiets intresse att personer som Kristofer Lundberg rensas ur vänsterleden.
Helt klart är hursomhelst att bråket försvagar Magdalena Anderssons redan trassliga regeringsalternativ. Konflikten mellan hennes tilltänkta samarbetspartier kommer sannolikt bara att få större och större utslag i opinionen ju närmare valet kommer, i takt med att väljare börjar fundera på vad alternativet till Tidöregeringen egentligen är.
Vad skulle kunna rädda oppositionen i det här läget? Om Israel skulle hålla val före nästa riksdagsval här i Sverige (något som inte är säkert, då datum för nästa israeliska val inte är fastställt), och om den israeliska oppositionen vinner och sedan väljer att skala ner de militära aktiviteterna, så finns en möjlighet att tongångarna lugnar sig. Då kan Mellanöstern försvinna från den politiska agendan, och med den Nyans’ medvind.
Inget av detta är dock på något sätt garanterat. Nooshi Dadgostar gör rätt som sparkar ut Kristofer Lundberg, men både hon och Magdalena Andersson borde fundera på vad det är som har lett till att ett svenskt val idag kan avgöras i Israel.
