Det kan knappast ha undgått någon att Sverige upplever en sällan skådad våg av demonstrationer över konflikten mellan Israel och Palestina. Utanför riksdagen demonstrerade tills nyligen maskerade aktivister, något som bara fick ett slut efter att de angrep SD-ledamoten Jessica Stegrud. Allt detta är att betrakta som en maktdemonstration.

Först några ord om det som hände Jessica Stegrud: Ett motnarrativ har spridits till vänster, om att Jessica skulle ha provocerat demonstranterna för att få ett viralt klipp. Jag har jobbat för Jessica i Europaparlamentet, och är därför ganska välbevandrad med hennes politiska aktivism och hjärtefrågor. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle då hon frågat mig om Israel. Överlag pratade vi väldigt lite utrikespolitik. Det är ingen fråga som ligger henne nära.

Det finns säkert politiker som skulle provocera demonstranter i hopp om att få en reaktion. Sådan kan jag med emfas säga att Jessica inte är. Vi hade ihållande, ofta mycket störande klimatdemonstrationer utanför Europaparlamentet, och Jessica – som brinner för energifrågor och motsatte sig EU:s klimatpolitik – gick aldrig ens ut för att prata med dem, än mindre för att ”provocera”. Vi drog inte alltid jämnt, men jag kan gå i god för att Jessica inte är sådan som person.

Attacken på Jessica var en sorts styrkedemonstration. Budskapet demonstranterna ville skicka var: ”Vi bryr oss inte om du är riksdagsledamot. Vi bryr oss inte om du engagerat dig för Israel eller inte. Ingen som inte är med oss är säker, vilka titlar ni än har”.

I och med att demonstranterna efter några dagars ramaskri avlägsnades så kan denna demonstration ses som ett misslyckande, men faktum är att hela Palestinarörelsen är en medveten styrkedemonstration från islamister och den autonoma vänstern: Man låter medvetet bli att söka demonstrationstillstånd, vilket är ett sätt att visa ordningsmakten vilka som bestämmer. Motdemonstranter bemöts med våld, och polisen tvingas avlägsna dessa eftersom man saknar befogenhet eller resurser från högre ort att göra något åt de våldsamma demonstranterna. Budskapet till alla vanliga svenskar är att deras rättsstat inte förmår skydda dem.

Inte minst visar man att man bryr man sig mer om sitt hemland eller -region än Sverige. Faktum är att valdeltagandet i utanförskapsområden på det stora hela är relativt lågt. De frågor som engagerar Sveriges muslimska minoritet är huvudsakligen de som rör att begränsa yttrandefriheten med hädelselagar, invandring, och så såklart Palestina. De som nu tågar för Palestina kommer aldrig att demonstrera i protest mot vårdköer eller något annat klassiskt svenskt problem som engagerar vanliga svenskar. Den värld och verklighet som vi vanliga svenskar lever i är nämligen inte deras värld och verklighet.

Demonstrationerna har inte heller något tydligt mål. Sverige bedriver knappt någon handel med Israel, och har så gott som ingen möjlighet att påverka. Samtidigt göder de laglösa demonstrationerna stokastisk terrorism, något Sverigedemokraterna brukar anklagas för att med sin invandringskritik orsaka: Mentalt instabila galningar hör budskapet och drar slutsatsen att de måste ta lagen i egna händer, vilket resulterar i mördade judar och brända synagogor. Av någon anledning hålls Palestinarörelsen inte ansvarig för hur deras retorik leder till detta.

Mötesfriheten är, som alla friheter, reglerad. Det är dags att rättsstaten sätter ner foten och rensa pöbeln inte bara från Riksdagens entré, utan från alla Sveriges gator och torg.