16-årige Rio Berg Aygün var på väg hem från gymmet i mars i år, när han plötsligt sköts till döds. Den misstänkte är en minderårig pojke som sökt uppehållstillstånd i Sverige i tre års tid utan att lyckas, men också utan att bli utvisad. Den fråga vi nu uppgivet måste ställa oss är om vi ens bryr oss längre? Hur länge minns vi Rio?

I diskussionen om brottsligheten har ”experter” som Jerzy Sarnecki fått stort utrymme. Bredvid Henrik Arnstad är kanske Sarnecki den akademiker vars utrymme i debatten står i sämst proportion till hans kvalifikationer. Sarnecki gjorde i åratal tvärsäkra uttalanden om att utländsk bakgrund inte påverkade risken att någon begick brott, trots att ingen data fanns eftersom Brottsförebyggande rådet slutade samla in data om brottslingars etniska bakgrund år 2005. Det ärliga hade varit att säga att man, på grund av databristen, inte kunde säga helt säkert. När data efter mycket påtryckningar ändå samlades in, så erkände inte Sarnecki att hans tidigare hypotes falsifierats.

Många är också de ”experter” som menat att det inte är brottsligheten som ökat, utan snarare rapporteringen om brottslighet. Vi blir rädda, eftersom vi får veta om vartenda slagsmål i grafisk detalj via vanliga och sociala medier, när vi under tidigare årtionden snabbt hade glömt eller inte fått reda på dem.

Detta är såklart struntprat. Ja, det var vanligare förr att två personer på en krog som hamnade i bråk gick ut och ”gjorde upp” i ett regelrätt slagsmål, något ingen reagerade på eller ansåg sig behöva kalla på polis för. På sin höjd hamnade bråkstakarna i en fyllecell. Det är dock inte den brottsligheten som idag sätter skräck i svenskarna, utan ett utbrett organiserat gängvåld där vem som helst kan drabbas, inte bara de som själva är inblandade i den undre världen. En typ av rå brottslighet där knivar bytts mot kulor, knytnävar mot granater, och respekten för rättsstaten är så låg att man inte ens drar sig för att mörda poliser.

Hur vet vi att denna brottslighet blivit vanligare? Utöver ren statistik, så vet vi det för att vi knappt orkar bry oss längre. Sprängningar som tidigare hade lett till stora rubriker i flera dagar får nu i bästa fall en halvsida. Nyheter om brott börjar snart likna dödslistorna som tidningar i de krigförande länderna publicerade under andra världskriget: En lång lista med namn på de som dödats sedan senaste utgåvan. Folket läste, nickade dystert, och gick vidare med dagen. Det var för många för att man skulle kunna publicera. Folk skulle ändå inte orka läsa individuella dödsannonser eller biografier.

År 2017 hävdade Morgan Johansson att den dåvarande socialdemokratiska regeringen var på väg att knäcka gängen. Det året sköts 42 personer till döds. År 2022, sista året som hans parti regerade, så var siffran 62. Morgan Johansson visste att alla indikatorer pekade åt fel håll. Han visste också att likgiltigheten som beskrevs ovan hade börjat sätta in, något vi såg inte minst när massövergrepp på kvinnor på We Are Stockholm året före knappt resulterade i några åtgärder, när det förut hade orsakat lynchstämning och haveriutredningar.

Vi kommer veta att vi knäckt gängen när mord på tonåringar ännu en gång chockar oss. Mord som det på Rio Be… Vad han nu hette igen.