
Ett avslöjande om kommunanställdas fejkade Ghana-resa bör väcka frågan varför någon ska ha rätt till personlig assistent under utlandsresa. Här bör Tidöpartierna sätta ned foten – och överväga en kommission för att granska välfärdsbedrägerierna i kommunerna, skriver John Gustavsson.
Nyligen avslöjades att tre kommunanställda i Malmö i fem månader lyckats fejka en utlandsresa. De kommunanställda, som jobbade som personliga assistenter, låtsades att de var med den funktionshindrade brukaren i Ghana. Denna typ av bisarra historier är tydliga indikatorer på en växande korruption i en av Sveriges mest mångkulturella städer.
Den första frågan bör inte vara hur någon lyckades fejka en fem månader lång resa till Ghana. Frågan bör vara: varför skulle någon ha rätt till personliga assistenter under en utlandsresa?
Malmös enda problem med vad deras anställda gjorde, var att de låtsades ha åkt till Ghana när de inte hade gjort det. Om de däremot faktiskt hade åkt till Ghana och sedan kvitterat ut lön i fem månader, så hade detta varit helt okej för den S-ledda kommunledningen.
Att Sverige tar hand om handikappade är fantastiskt, och vi borde göra mer för att låta handikappade leva så normala liv som möjligt. Men är det verkligen en mänsklig rättighet att få åka till Ghana, eller någon annanstans utanför landets gränser, och ha sina assistenter med sig? Och att dessutom vara borta månader i sträck? Klarar man inte en sådan resa utan personliga assistenter, så är det faktiskt fullt rimligt att man får avstå (eller själv tvingas betala assisternas löner och omkostnader).
Samtidigt förekommer rapporterade fall av äldre som dött av undernäring på Malmös ålderdomshem.
Det är en kvalificerad gissning att både brukaren och assistenterna har utländsk bakgrund. Ghana är inget vanligt semestermål, och än mindre vanligt är det att någon tillbringar månader i sträck i landet om det inte rör sig om ett hemlandsbesök. Assistenterna var PAN-anställda, alltså familjemedlemmar till brukaren anställda som assistenter av kommunen.
Själva uppger kommunen att de inte fattade några misstankar förrän ett par månader in på ”resan”. Sanningen är nog snarare att Malmös offentliga förvaltningar präglas av tystnadskultur då det kommer till bedrägerier som begås av minoriteter med våldskapital.
Att säga i efterhand att man inte tänkte på att fråga efter boardingkort eller andra bevis på resan är bara en undanflykt. Man frågade inte, för man ville inte veta. Precis på samma sätt som man inte vill veta hur många flickor som utsätts för hedersvåld, eller hur många av stadens kvinnor som faktiskt bär sina slöjor frivilligt.
Att ställa kritiska frågor innebär en risk för konfrontation, och det vill offentligt anställda ute i kommunerna helst undvika. Rädslan är såklart inte helt irrationell, eftersom socialsekreterare har attackerats i sina hem av personer som exempelvis nekats bidrag.
I detta läge borde regeringen överväga en kommission för att gå till botten med alla välfärdsbedrägerier ute i kommunerna, och för att rekommendera åtgärder. Exempelvis bör anonymitet för socialsekreterare och andra i känsliga yrken (som anställda på HVB-hem) bli norm, för att minska risken att de kan sökas upp. Man bör också överväga starkare incitament för visselblåsare inom de här verksamheterna.
Tidöpartierna, och kanske mest av alla Moderaterna, vill vrida åt bidragskranen, och då särskilt för nyanlända och ej svenska medborgare. Ett första steg skulle kunna vara att ställa in framtida Ghana-resor, äkta eller påhittade. Och ett andra steg att tillsätta en kommission för att granska kommunerna, som ju i slutändan är de som förfogar över administrationen av en stor del av den offentliga välfärden. Annars riskerar bidragskranen att fortsätta droppa, oavsett hur mycket Ulf Kristersson vrider åt den.