Under lördagen intervjuades Jimmie Åkesson i Ekots Lördagsintervju, en intervju som inte helt oväntat snabbt förvandlades till en debatt mellan Åkesson och programledaren Katarina von Arndt. Det hela började med en fråga om Donald Trump.

Att fråga Åkesson om Trump är ett enkelt sätt att gillra en fälla; minsta positiva kommentar om Trump, oavsett hur nyanserad och hur många förbehåll den har, går att hugga på som ’bevis’ för hur extrem Åkesson och hans parti är.

När Åkesson inte föll för detta utan istället svarade att Trump under denna mandatperiod för en politik som gjort världen mindre säker, så fortsatte programledaren ändå med att fråga om det inte finns ideologiska likheter mellan Trump och Åkesson.

Rättare sagt så påpekade Katarina von Arndt att ”flera” ansåg att det fanns ideologiska likheter, och frågade *vilka* ideologiska likheter som fanns.

För tydlighetens skull räknade hon upp ett antal exempel -- ”ni är emot invandring, mot muslimer, mot klimatpolitik”. Strategin var, återigen, lätt att förstå: Om man inte kunde få Åkesson att säga något positivt om Trump, så skulle man åtminstone kunna koppla ihop dem ideologiskt.

Inte heller denna gång blev det napp, utan Åkesson nöjde sig med att säga att SD har mer gemensamt med Republikanerna än Demokraterna. Nästa fråga handlade om kontroversiella utvisningar till El Salvador, och om inte SD:s förslag att ge regeringen möjlighet att beordra utvisningar i rikets intresse är lite likt Trumps metoder?

Frågan är om allmänintresset för Donald Trumps politik är så stort att det rättfärdigar att alla fyra första frågor i en intervju i public service med en partiledare handlar om honom. Sverige har stora problem, inte minst en arbetslöshet som fastnat på höga nivåer.

Det hade varit mer intressant, om Trump nu ändå ska vara med på ett hörn, att få höra Åkessons tankar om hur Sverige ska agera i ett handelskrig, och vad EU bör göra (gå Trump till mötes, eller sätta hårt mot hårt).

Sådana frågor hade gett Åkesson en chans att antingen briljera genom att visa att han förstår ekonomisk och internationell politik, eller göra ett präktigt magplask genom att visa att han inte gör det.

Frågorna var dock inte menade att ge Åkesson någon chans att framställa sig själv och sitt parti i en positiv, kompetent dager, utan att sätta honom på defensiven i hopp om att han skulle snubbla.

Det värsta är att varken programledaren eller någon annan på SR:s redaktion lär ha sett detta som aktivism: De journalister som älskar att tala om osynliga maktstrukturer och systematisk rasism och sexism generellt sett är de sämsta på att se hur vänsterideologiskt tänkande eller ”systematisk socialism” på alla plan genomsyrar deras eget arbete.

Ännu tydligare blev detta när intervjun bytte ämne till myndighetsaktivism. In i det längsta försökte Katarina von Arndt att försvara uppropet bland tjänstemän på Regeringskansliet 2018. Hon menade på att tjänstemännen hade ett ”dubbelt uppdrag” (att utföra regeringens order och värna mänskliga rättigheter), och att uppropet bara var en frågeställning från de undertecknade hur de skulle göra om uppdragen stod mot varandra.

Dessutom finns det, fick vi höra, forskning som visar att tjänstemän i Sverige inte alls agerar aktivistiskt. Problemet är att SR, och vänstern i allmänhet, inte förmår att se alla former av tjänstemannaaktivism: Självklart är det ovanligt att tjänstemän uttryckligen vägrar att utföra en order från regeringen.

Men tjänstemannaaktivism kan också ta sig uttryck i att man sinkar utförandet, försenar en utredning, eller utför en order i bokstavsmening men inte i andemening (malicious compliance). Tjänstemännen som skrev under det ökända uppropet 2018 sa inte att de skulle vägra jobba för en SD-stödd regering, men deras agerande var tydligt tänkt att avskräcka de borgerliga partierna från att samarbeta med SD.

Det är också en form av aktivism, vilket ingen i Ekots redaktion inte tycks begripa. En längre intervju med en partiledare är nämligen inget som improviseras, utan frågor och ämnen förbereds och planeras i samråd med antagligen hela programmets redaktion.

Att ingen invände att fokuset blev för smalt eller formuleringarna för vinklade är mycket talande för organisationskulturen som råder inom public service. Precis som så många tjänstemän är det tydligt att gränsdragningen mellan privata åsikter och arbete är något som Ekots redaktion inte klarar av.