Nyligen publicerades statistik från två visitationszoner i två områden i Södertälje. Zonerna var på plats under två veckor, och polisen visiterade totalt 181 personer varav 7 greps. I en tidigare visitationszon i Norrköping tidigare i sommar visiterades 368 personer, med inga gripanden som följd. Enligt vissa vänsterliberaler bevisar detta att zonerna inte behövs. Det är dock att fultolka statistiken.

Problemet med statistik över brottslighet och polisåtgärder i största allmänhet är att människor – även brottslingar – anpassar sina beteenden efter de förutsättningar som finns. Om en gängkriminell vet om att en visitationszon är uppsatt i ett visst område, så undviker han såklart det området. Målet med zonerna är inte och kan inte heller rimligtvis vara att gripa tusentals drog- och vapensmugglare, utan att tvinga dessa att ständigt förhålla sig till nya omständigheter: Ena veckan kan de inte verka i ett kvarter, nästa vecka är Polisen och visiterar i ett annat område, och veckan därefter ett tredje. Kort sagt, att försvåra deras verksamhet. Hur många som grips är inte överdrivet relevant.

För att dra en parallell, så använder sig polisen sig också av kontroller i trafiken för att motverka rattfylleri. Ibland ertappas inga rattfyllerister, men även när så sker har kontrollerna en avskräckande effekt och påminner alla förare om risken att drabbas av konsekvenser om man bryter mot lagen.

Givetvis kunde visitationszonerna göras mer effektiva, genom att exempelvis inte ge någon förvarning om att de ska tillämpas och inte heller berätta i förväg hur länge en zon kommer att vara på plats. Att peka på statistik över antalet gripna som ett argument för att zonerna misslyckats är dock djupt intellektuellt ohederligt.

Problemet med tolka brottsstatistik är inte heller begränsat till visitationszoner.

Även hederliga medborgare anpassar sig efter både brottsligheten och brottsbekämpningen. Ofta när brottsligheten sjunker beror det inte på något politikerna gjort, utan på att medborgare själva börjat vidta åtgärder för att minska risken att utsättas för brott – åtgärder som de inte borde behöva ta. Det kan vara allt ifrån enkla grejer som att vara noga med att alltid låsa dörren, även om man är hemma, till att undvika kvällspromenader och installera dyra larmsystem.

När brottsligheten går upp anpassar sig vanliga människor, och det leder helt naturligt till att brottsligheten tillfälligt sjunker tillbaka. Tyvärr gör detta att styrande politiker kan slå sig för bröstet och hävda att ”det värsta är över” och ”statistiken visar att vår politik fungerar”, åtminstone tills brottsligheten börjar stiga igen.

Vad värre är, är att den politik som fungerar mot brottslighet – och i synnerhet organiserad brottslighet – ofta är den som på kort sikt ger sämst siffror i statistiken. Att sätta hårt mot hårt leder inte sällan till en eskalering där allt fler (poliser, kriminella och vanliga medborgare) skjuts ihjäl när desperata gäng kämpar för sin överlevnad. I längden kan dock inget gäng i världen mäta sig mot en poliskår, i synnerhet inte en understödd av militär. Fortsätter man att eskalera trots eventuella tidiga motgångar, så kan gängen till slut inte hänga med.

I Västvärlden, och kanske i synnerhet i Sverige, har vi dock en tendens att inte vilja gå så långt som vi behöver och insistera på att allting måste ske ”by the book”. Även Tidöregeringen har låtit sig bakbindas och fördröjas av överflödiga utredningar, och risken är uppenbar att läget i Sverige, trots den politiska omläggningen, inte kommer att vara synbart bättre när valet 2026 äger rum, något som i så fall utan tvekan kommer att leda till att tillräckligt många väljare av gammal vana återgår till att rösta på Socialdemokraterna.

Det sista regeringen ska göra nu är att lyssna på vänsterliberala kritiker som snedvrider brottsstatistik för att argumentera för att den inslagna kursen med hårdare tag inte fungerar. Vi behöver visitationszoner, och många fler och större än nu. Problemet är inte kursen Sverige nu är på, utan takten.