Friskolor och privata välfärdsaktörer har varit ett sätt för hederligt folk att skydda sig från samhällsutvecklingen. Men detta går på tvärs mot Socialdemokraternas planer för tvångsintegrering, skriver John Gustavsson.
Socialdemokraterna går till val på att förbjuda vinster i välfärden. Ur ett rent strategiskt perspektiv är detta smart: De flesta väljare vill, enligt mätningar, förbjuda ”vinstjakten”. Något Socialdemokraterna inte kommer vilja skylta lika mycket med under kommande valkampanj är den ”tvångsblandning” av utanförskapsområden som man enligt partiets kongressbeslut ska genomföra. Faktum är dock att de två hänger ihop. Ett vinstförbud spelar en nyckelroll i tvångsblandningen.
Nästan 80 procent av friskolorna i Sverige, med 245 000 barn, är vinstdrivande. Om bara hälften av friskolorna läggs ner när ägarna inte längre får lov att göra vinst, så pratar vi om över 120 000 mestadels etniskt svenska barn som plötsligt kan omfördelas – tvångsblandas – av kommunerna genom att de hänvisas till kommunala skolor i utsatta områden.
När kommunen tar över driften av en tidigare privat skola som lagts ner av sina ägare så har man ingen lagstadgad skyldighet att låta eleverna som redan går där gå kvar. De kan istället flyttas dit Socialdemokraterna tycker att de ska flyttas, och andra elever – exempelvis med utländsk bakgrund – kan lika lätt flyttas in.
I praktiken är 120 000 sannolikt en låg uppskattning. Mest sannolikt lär nästan alla skolor som idag drivs som aktiebolag lägga ner verksamheten och överlåta skolbyggnaderna till kommunal drift.
Självklart är det inte den enda anledningen till att Socialdemokraterna raljerar om vinster. Redan för 20 år sedan drev Socialdemokraterna hetskampanjer mot stafettläkare, läkare som ryckte in någon eller några veckor på ett sjukhus för att täcka personalbrister, för att sedan resa vidare till nästa sjukhus. I takt med att bristen på vårdpersonal blivit större, så har flera sjukhus blivit helt beroende av ständiga stafetter. Så var fallet redan i början av 00-talet.
Istället för att söka förklaringen i att Socialdemokraterna själva, under kraftigt lobbyinflytande från Läkarförbundet, under 90-talet slaktat Sveriges läkarutbildningar och på så vis skapat ett permanent underskott i antalet nyexaminerade läkare, så valde man att demonisera de giriga stafetterna vars jobb uppstått som en konsekvens av Socialdemokraternas politik. Stafetterna orsakade ju inte personalbristen; de utnyttjade och utnyttjar den, och utan dem hade sjukhusen som anställde dem stått helt utan personal.
På samma sätt är vinstdrivna skolor ett symptom på ett Sverige där medborgare i allt högre grad är villiga att gå till extrema längder för att skydda sig från samhällsutvecklingen. Föräldrar väljer friskolor så att deras barn ska slippa konfronteras med mångkulturens baksidor i de kommunala skolorna, som ju i regel har högre andel elever med utländsk bakgrund. Detta kan Socialdemokraterna inte tillåta, och därför driver man vinstförbud.
För Socialdemokraterna har det alltid varit viktigare att dölja symtomen än att bota sjukdomen. Därför arbetade man under årtionden för att marginalisera all form av invandringskritik, oavsett hur saklig den var, så att allmänheten under längsta möjliga tid inte skulle ana att något höll på att gå väldigt på tok. Därför skyllde man på stafettläkarna, istället för på sin egen vilja att vara läkarnas fackförbund till lags. Och därför skyller man nu välfärdens misslyckande på privata aktörer, istället för att ta ansvar för den politik man själva fört.
Hetsen mot välfärdskapitalister måste ses i ljuset av Socialdemokraternas övriga politik. Det verkliga hotet mot välfärden står som vanligt de själva för.
