Region Stockholm styrs sedan 2022 av en minoritetskoalition bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet, med stöd från Vänsterpartiet. Alltså exakt samma partier som gör anspråk på att få styra Sverige efter valet i höst. Hur har det då gått i det rödgröna skyltfönstret? Det finns milt uttryckt en viss förbättringspotential.

Om vi börjar med vårdköerna, så har de ökat med 13 procent sedan de rödgröna tog över efter förra valet. Detta trots att vårdköerna, i efterdyningarna av pandemin, redan var långa och har minskat tydligt i Sverige som helhet sedan dess.

Från regionledningen pratar man helst om att regeringens politik varit otillräcklig. Detta är ett stort problem i sjukvårdspolitik i största allmänhet: Eftersom ansvaret är delat mellan regeringen och regionerna, så kan båda parter skylla på varandra.

I fallet med Stockholm är det därför värt att betona att Stockholm står ut i negativ bemärkelse. Även om man kan tycka att regeringens politik varit otillräcklig, så förklarar det inte hur Stockholm fått längre vårdköerna när större delen av Sverige fått kortare.

Den obekväma sanningen är att Region Stockholm visar på rödgrön politik i praktiken: Sommaren 2025 fanns det vid ett tillfälle bara en (1) ambulans för hela Stockholm city, detta efter att regionrådet Aida Hadžialić reglerat bort stora delar av den privata vården. Detta är alltså ett styre som styr med Centerpartiets goda minne, för den som nu trodde att en röst på C var en ”brandvägg” mot näringsfientlig politik.

Samtidigt som regionen väljer bort och driver privata alternativ i konkurs, så låter sig Aida Hadžialić helt skamlöst intervjuas i amerikanska Wall Street Journal där hon (självklart utan att få motfrågor) skryter vitt och brett om Stockholms privata sjukhus.

Stockholm borde logiskt ha landets kortaste vårdköer. Stockholm är nämligen Sveriges rikaste region, sett till medelinkomster, vilket ger högre skatteintäkter. Stockholm har dessutom en geografisk koncentration av invånare (kort sagt; många människor på liten yta) som regionpolitiker i Västernorrland och Norrbotten bara kan drömma om. Det ger förutsättningar för snabb och jämlik vård.

Ändå fick Region Stockholm förra året bara 10 procent av de prestationsbaserade statsbidragen som regioner med korta köer får tillskansa sig. Det var minst av alla regioner i hela landet. Gotland, Värmland och glest befolkade Jämtland fick alla 100 procent.

Trots detta är risken stor att Aida Hadžialić och hennes gäng får sitta kvar efter valet. De flesta väljare röstar likadant i region- och kommunvalet som i Riksdagsvalet, och när många väljare överger Tidöpartierna på riksnivå, så väljer de samtidigt att rösta vänster i de lokala valen. Många väljare har dessutom svårt att veta exakt vad som görs av vem; jag har personligen träffat många stockholmare som håller regeringen ansvariga för det haveri som regionen ställt till med. Att Liberalerna i Stockholm fortsatt vägrar samarbeta med SD ökar också sannolikheten för någon form av fortsatt vänsterstyre.

Detta är ett så gott exempel som något på varför Sverige borde införa separata valdagar, som Sverige hade före 1970. En separat valkampanj skulle göra det enklare för väljare att sätta sig in på allvar i sina lokala frågor, och förstå vilka som ansvarar för vad. Att detta skulle innebära ett lägre valdeltagande i kommun- och regionvalen är nästan självklart, men det skulle också ge valutkomster som bättre speglar hur nöjda folket är med sin lokala kommun- och regionledning, snarare än som idag när allt syre i valkampanjen upptas av rikspolitiken.

Om Socialdemokraterna med stödpartier får sitta kvar efter valet, så är det inte tack vare deras egna prestation. Region Stockholm kan vara Sveriges sämst skötta region. Vi kan bara hoppas att även stockholmare som inte gillar Tidöpartiernas insats på riksplanet ändå har vett att rösta höger i regionvalet, och inte reflexmässigt också belönar Aida Hadžialić med ännu en mandatperiod vid makten.