I en debattartikel i Aftonbladet uttrycker Annika Strandhäll sin oro över att den nya sjukvårdsministern Elisabeth Lann för tio år sedan i Kristdemokraternas partitidning argumenterade för samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill genomföra aborter. Jag vet inte vad Lanns hållning är idag, men jag vet att Strandhäll som vanligt har fel.

Strandhälls argument går i korthet ut på att rätten till abort är lagstadgad, och att denna rätt är hotad om vårdpersonal kan säga nej till att utföra abort, utan att riskera sina jobb. Samvetsfrihet hotar dock inte fri abort. Det Strandhäll gör är inte att försvara rätten till abort, utan att kräva att alla som arbetar inom vården ska avkrävas blind lojalitet till hennes syn på frågan.

Abort är komplicerat. Detta är något även svensk lagstiftning erkänner: Om rätten till abort vore total, så hade det ju varit lagligt att göra abort genom hela graviditeten, istället för ”bara” till vecka 18 (eller 22 med särskilda skäl). Sveriges position är inte den konservativa, att livet börjar vid befruktningen, eller den vänsteramerikanska där foster saknar människovärde även en minut före förlossningen (ja, sådan är lagen i amerikanska delstater där Demokraterna styr). Sveriges syn är en ”kompromiss”.

Om det är en bra kompromiss kan diskuteras. Olika länder har landat i olika slutsatser. I Sverige har vi som bekant fri abort till vecka 18. I 15 av 27 EU-länder, inklusive vårt grannland Danmark, ligger gränsen på 12 veckor. I Frankrike, Spanien och Rumänien är det 14 veckor som gäller. Dessa är inga Gilead-liknande teokratier, utan sekulära, västerländska demokratier som landat i en annan slutsats än Sverige kring exakt vart gränsen ska gå.

Noterbart är också att 24 av 27 EU-länder tillåter samvetsfrihet i abortfrågan. Att vårdpersonal som inte vill utföra aborter inte tvingas till det är alltså norm i EU. Samvetsfriheten är oftast begränsad till situationer där kvinnans liv inte är hotad, och det därför finns tid för kvinnan att hitta en annan vårdgivare villig att utföra aborten.

Istället för att skydda en rättighet, så skadar bristen på samvetsfrihet svensk vård. Sverige har brist på vårdpersonal, inklusive barnmorskor. Genom att inte erbjuda samvetsfrihet, så stängs den del av befolkningen som inte håller med om Sveriges lagstiftning ute ur vårdyrkena.

Detta gäller även de vars abortmotstånd är högst begränsat. En läkare som är okej med att skriva ut de abortpiller som används för tidiga aborter, blir ändå av med jobbet den dag hon vägrar genomföra en abort i vecka 22.

Den läkare som är okej med att genomföra abort i vecka 22, blir ändå av med jobbet den dag hon vägrar abortera ett foster vars föräldrar väljer abort för att fostret är en flicka (vanligt i vissa invandrade kulturer). Den läkare som är för laglig abort, men känner sig obekväm med att själv utföra dem, blir också utesluten ur yrkeskåren.

I västerländska EU-länder som tillåter samvetsfrihet, samt i länder som Australien och Kanada där samvetsfrihet samexisterar med en liberal abortlagstiftning, så är det runt 10-15 procent av den berörda vårdpersonal som drar nytta av den. Att Sverige inte erbjuder samvetsfrihet kostar oss alltså sannolikt runt 10-15 procent av potentiell personal. Givet vårdköerna kan man fråga sig om det är värt det?

Slutligen: Varje gång en man skriver något om abort, så kommer tråkiga kommentarer om att detta är en ”kvinnofråga”. Det är därför värt att påminna om att motståndet mot abort är lika högt bland män som kvinnor. Både abort och samvetsfrihet är i grund och botten etiska frågor, och det är helt orimligt att halva befolkningen på könsbasis skulle kunna uteslutas från en etisk diskussion.