Medias rapportering av påvevalet kantas av en rad missuppfattningar. Katolska kyrkan kommer aldrig att bli en vänsterliberal institution – och de frågor som medierna tror är aktuella fanns knappast på dagordningen. Det skriver katoliken John Gustavsson.
Robert Prevost är vår nya påve. På förhand var det inte många som trodde på amerikanen Prevost, och det är ännu ett bevis på hur oberäkneligt valet av påve är. I Sverige är dock påvevalet missförstått, och alla som förväntar sig ”liberalisering” kommer att bli besvikna.
Vad skulle ni säga om jag sa att kardinalerna inför påvevalet med allra största sannolikhet överhuvudtaget inte diskuterade vare sig homosexualitet, skilsmässor, kvinnliga präster eller klimatförändringar? Inom svensk media finns en föreställning att Påve Franciskus drastiskt förändrade kyrkans lära, och man hoppas att nästa påve ska fortsätta i samma riktning och överge de ”föråldrade” positionerna.
Låt mig som katolik säga med emfas: det kommer aldrig att ske. Franciskus, trots sitt rykte som liberal, bekräftade och betonade Kyrkans traditionella positioner på alla dessa områden – flera gånger.
För icke-religiösa är det svårt att förstå Katolska kyrkan. Man tänker sig ofta att den är som Svenska kyrkan, som visserligen har en trosbekännelse, men som ändrar sig lite efter vad det politiska etablissemanget tycker. Världen förändras, så kyrkan måste förändras… eller?
Vad sekulära kommentatorer missar är att Katolska kyrkan är 2 000 år gammal, och har aldrig under denna tid brytt sig om hur världen förändras. På 1500-talet ville Englands kung, Henrik VIII skilja sig från sin fru, och hotade med att han annars skulle lämna Katolska kyrkan och ansluta sig själv och hela England till protestantismen. Kyrkans svar var tydligt: äktenskapet är heligt. Inga undantag, inte ett enda, någonsin. Guds lagar gäller för alla.
Henrik gjorde allvar av sitt hot och etablerade en statskyrka (Church of England) som tillät skilsmässor. Tusentals präster, nunnor, munkar och vanliga människor som vägrade erkänna den nya statskyrkan mördades i förföljelser som varade i århundraden. Ändå vek kyrkan aldrig en tum, och idag ses detta som ett av kyrkans stoltaste ögonblick. Den som tror att Katolska kyrkan ska vika för ”trycket” från några vänsterliberala opinionsskribenter förstår inte Kyrkan som institution.
Ingen av kardinalerna som röstade fram påven var för homoäktenskap, kvinnliga präster eller transideologi. Där råder totalt konsensus. Under de senaste åren har andra frågor dominerat: Ska man behålla de restriktioner som Påve Franciskus införde mot att fira mässan på latin? Hur mycket ska detaljstyras från Rom, och hur mycket autonomi ska varje stift ha? Hur ska man i framtiden hantera anklagelser om sexuella övergrepp?
Dessa interna frågor har knappt fått något utrymme i media, som utgår ifrån att Katolska kyrkan och dess kardinaler käbblar om de frågor som etablissemanget tycker är viktiga.
Slutligen om den nya påven: jag ser positivt på att påven är från ett protestantiskt land. Min förhoppning är att Kyrkan uppifrån ska ställa större krav på att varje församling ska vara mer ”nybörjarvänlig” och exempelvis aktivt erbjuda och marknadsföra katekesundervisning till vuxna som inte fötts in i Kyrkan, men som är intresserade av att gå med. Kyrkan får idag fler konvertiter än på många, många år. Och i Sverige ökar antalet katoliker så snabbt att man faktiskt behövt köpa kyrkobyggnader från Svenska kyrkan (!), som ju tappar medlemmar.
Ändå behöver man göra mer för att erbjuda en välkomnande miljö för den som är ny och inte sedan barnsben memorerat liturgin (jag själv växte upp inom frikyrkorörelsen). För detta, och för vår nye Påve Leo XVI, ber jag som katolik idag.
