I regeringens höstbudget sänks skatten på bränsle till en kostnad av 6,7 miljarder. I praktiken innebär detta att priset på bensin sänks med 14 öre, och priset på diesel med 41 öre. Många är besvikna, inte minst eftersom M, KD och SD alla under den nyss gångna valkampanjen betonade nödvändigheten i att kraftigt sänka bränslepriserna. Jag tillhör själv dem som anser att bränsleskatterna borde sänkts betydligt mer, samtidigt som jag förstår att budgetutrymmet är litet. I det pressade ekonomiska läge vi befinner oss i borde regeringen därför dela in Sverige i bränsleskattezoner, och på så vis låta de som behöver bilen mest få betala minst skatt vid pumpen.
Idag är bränsleskatterna lika höga i hela landet. Den som tankar sin bil i Stockholm betalar samma skatt som den som tankar bilen i glesbygden, trots att de som bor på landsbygden sannolikt behöver bilen betydligt mer än stockholmare och andra boende i större städer som ju har tillgång till en kollektivtrafik som stora delar av övriga landet bara kan drömma om.
Detta måste vi ändra på. Det kanske främsta argumentet för att Sverige ska ha höga bränsleskatter är att det är nödvändigt för att vi ska nå våra uppsatta klimatmål. Även om man kan tycka att tanken är god, så är det ett faktum att höga bränsleskatter i områden där människor inte har något annat val än att ha bil inte får någon märkbar effekt på utsläppen: De svenskar som bor i områden där bilen behövs för att klara vanliga vardagsbestyr kommer ju att fortsätta köra sina bilar, oavsett hur höga bränsleskatterna – och priserna – blir. När bränslepriserna går upp, så tvingas de istället skära ner på sin övriga konsumtion för att ha råd att tanka bilen. Resultatet blir att människor i de redan relativt fattiga glesbygdsområdena blir ännu fattigare, samtidigt som klimatutsläppen inte minskar ett dugg.
Med bränsleskattezoner skulle bensinstationer i glesbebodda områden inte behöva lägga på lika mycket skatt på sina priser som stationer i andra delar av landet. Detaljer kring den exakta utformningen och gränsdragningarna av zonerna kan såklart debatteras, men jag tänker mig ett system där bensinstationer i glesbygden och de minsta tätorterna får lägst skatt, följt av en något högre skatt för de i medelstora orter. Högst skatt (dock inte högre än idag) får du betala om du tankar bilen i Stockholm, Göteborg eller Malmö.
Vad skulle då hindra en bilist från exempelvis Stockholm från att helt sonika åka ut på landsbygden och tanka bilen där? Det är fullt möjligt att bränsleskattezoner skulle leda till en viss ”bensinturism”, på samma sätt som alkoholskatten leder till att en del svenskar åker på bilsemester till länder som Danmark och Tyskland för att där inhandla släpvagnar fyllda med billig alkohol som de tar med sig hem. Jag är personligen skeptisk till att ”bensinturismen” skulle bli särskilt omfattande, men om den mot förmodan skulle bli det så skulle den ju samtidigt ge näringslivet på glesbygden en mycket välbehövlig inkomstkälla och bidra till att ytterligare jämna ut den regionala ekonomiska ojämlikheten.
Det finns ingen anledning till att regeringen inför en stundande lågkonjunktur ska använda en stor del av det mycket begränsade budgetutrymmet till att sänka skatten för södermalmsbor som envisas med att köra bil. Givetvis bör reduktionsplikten sänkas, och när så sker så kommer bränslepriserna sjunka i hela landet, men medan vi inväntar detta så är riktade bränsleskattesänkningar den bästa, mest ekonomiskt effektiva kompromissen. I detta nu håller ett högkostnadsskydd på el att införas för hushåll i södra Sverige, i elprisområde 3 och 4. Precis som elstödet riktas mot de områden som drabbats värst av de höga elpriserna, så borde bränsleskattesänkningar riktas mot de områden som drabbats värst av de höga bränslepriserna, alltså mot områden där ingen tunnelbana finns att tillgå, och bilen faktiskt behövs för att klara vardagen.
