Nyligen beslutade regeringen att slopa biståndet till UNRWA, FN-organet som ger humanitär hjälp åt Palestina och som bevisligen stöttat terrororganisationer. Beslutet är helt korrekt, men följdes förutsägbart nog av många kommentarer på sociala medier från väljare som tyckte att allt bistånd borde slopas. Det är en förståelig inställning givet det läge Sverige befinner sig i ekonomiskt, men jag vill ändå ta biståndet i försvar.

SE ÄVEN: DEBATT: Från din plånbok till FN till Hamas

Till att börja med så är biståndet inte perfekt, och ja, det är ofta föremål för korruption. Detta beror på att det överhuvudtaget inte finns något sätt att säkerställa att bistånd till korrupta länder med knappt fungerande statsapparater alltid går till rätt ändamål. En viss andel ”svinn” får man alltid räkna med.

Viktigt att förstå är dock att detta gäller all form av välgörenhet till tredje världen: Privata välgörenhetsorganisationer som verkar i tredje världen har samma problem med att hitta pålitliga lokala anställda och komma runt bångstyriga lokala myndigheter och auktoritetspersoner. Alla som jobbat inom sektorn kan vittna om att korruption förekommer och att lokala ledare ofta kräver mer eller mindre officiella mutor.

Här har vi kort sagt två alternativ: Antingen säger vi att all hjälp – statlig och privat – till tredje världen är hopplös eftersom en del kommer att försvinna i korruption, trots att resten av pengarna som faktiskt kommer fram till rätt ändamål kommer att hjälpa otroligt många människor.

Bland de som blir hjälpta hör inte minst genuina flyktingar som gjort det vi vill att de ska göra – alltså flytta till ett land i närområdet, där de nu bor i flyktingläger som försörjs av svenska och europeiska biståndspengar. Utan biståndet kommer många av de här flyktingarna att börja röra sig mot vår kontinent, eftersom möjligheterna att överleva i närområdet utan bistånd från Sverige och liknande länder i flera fall är minimala. Kostnaden blir i längden högre för oss.

Privat välgörenhet kan inte heller, tvärtemot vad många tror, ersätta det statliga biståndet. Inte minst beror detta på att bidragsgivare drivs av sentimentalitet snarare än av effektivitet. Snabb kuggfråga: Vad är den mest effektiva humanitära hjälpinsatsen, sett till hur många kronor man måste spendera för att rädda ett visst antal människoliv? Vad ger mest ”valuta för pengarna”?

I många utvecklingsländer är svaret ”avloppssystem”. Infrastruktur för att säkerställa tillgång till rent vatten som förhindrar utbrott av kolera. Enkla saker som att öka antalet toaletter och säkerställa att mänskligt avfall tas hand om korrekt förebygger sjukdomsspridning. Det är generellt sett mycket dyrare att bygga ett nytt sjukhus för att ta hand om kolerapatienter än det är att bygga vattenledningar och dela ut tvål så att ingen behöver få kolera till att börja med.

Problemet är att människor, när de bidrar till privata välgörenhetsorganisationer, gör det av sentimentala skäl och inte med fokus på ekonomisk effektivitet: Det känns bra att skänka pengar för att bygga ett nytt sjukhus i Kongo, så vi swishar en hundralapp till det. Vi funderar inte på om hundralappen hade varit bättre använd på att lägga rörledningar i Kongo.

Detta vet också välgörenhetsorganisationerna, och det är därför du ser betydligt fler annonser för insamlingar till sjukhus, skolor och annat som vi vanliga människor spontant tycker känns behjärtansvärt att bidra till, oavsett hur mycket nytta det gör i verkligheten.

Aldrig har detta illustrerats bättre än efter tsunamin som drabbade Japan 2011. Över en natt strömmade donationer in till välgörenhetsorganisationer, donationer som uttryckligen var öronmärkta för Japan från människor som sett de hemska bilderna från förödelsen. Problemet? Japan behövde knappt någon humanitär hjälp överhuvudtaget, inte ens efter tsunamin.

Japan är ett Första världen-land, fullt kapabelt att på egen hand organisera katastrofinsatser och nödhjälp åt sina berörda medborgare. Helt plötsligt satt välgörenhetsorganisationerna med miljoner på kontot som de inte kunde använda, eftersom bidragsgivarna öronmärkt pengarna för Japan, vilket innebar att de inte kunde slussas vidare och användas för att hjälpa människor i något annat land där pengarna faktiskt behövdes.

Detta är ett utbrett problem med privata gåvor: De flesta av oss vill, förståeligt nog, veta vad pengarna vi ger till välgörenhet ska användas till. Därför tvingas välgörenhetsorganisationer ofta lova att varje insamlad krona ska gå till ett visst specifikt ändamål. Om organisationen behöver 100 miljoner för ett visst projekt, men sedan råkar samla in 120 miljoner, så har de därför rent juridiskt inget annat val än att lägga de 20 extra miljonerna på samma projekt som de lovade bidragsgivarna att deras pengar skulle gå till. Detta trots att det egentligen är ett oerhört slöseri med pengar och att de 20 miljonerna hade kunnat göra mer nytta någon annanstans.

Helt klart behöver SIDA reformeras. Myndighetsaktivism är ett stort problem. Att SIDA i egenskap av statlig myndighet varken behöver slösa en stor del av insamlade pengar på marknadsföring eller ta hänsyn till vad känslostyrda bidragsgivare på eget bevåg har donerat eller öronmärkt pengar till, gör dock att de faktiskt kan tänka långsiktigt och fokusera på att få humanitär valuta för pengarna på ett sätt som privata organisationer aldrig kommer att kunna. Lösningen på tjänstemannaaktivism är att ersätta aktivisterna och införa tjänstemannaansvar, inte att lägga ner myndigheten eller slopa budgeten.

Slutligen vill jag lämna alla biståndsmotståndare med en tanke. Sverige och västvärlden är inte de enda biståndsgivarna. Även Ryssland, men särskilt Kina, lägger stora pengar på ”bistånd” som syftar till att vinna inflytande i tredje världen. Om vi i väst överger våra egna biståndsprojekt så ger vi Kina fritt spelrum att bygga upp en intressesfär i tredje världen. I längden skulle detta utan tvekan komma att kosta oss betydligt mer än biståndsbudgeten.