I George Orwells 1984 är en viktig aspekt av det ultratotalitära samhället Oceanien det styrande partiets kontroll av historieskrivningen. Det klassiska och oftast citerade exemplet är ”Oceanien är i krig med Eurasien. Oceanien har alltid varit i krig med Eurasien”. Att Oceanien för en vecka sedan istället var i krig med Ostasien och allierat med Eurasien spelar ingen roll; historien skrivs om närhelst partiet så vill.

Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro är givetvis ingen ”Storebror”, men det är tydligt att organisationen idag vill skriva om historien: ”Timbro är i krig med massinvandringen. Timbro har alltid varit i krig med massinvandringen.”

På Facebook har Timbro marknadsfört en artikel om hur tilliten krossades i Annie Lööfs hemtrakter i företagarbältet i Småland. Artikeln är mycket kritisk mot Erik Ullenhag, integrationsminister i Reinfeldts regering, en minister som enligt skribenten (som då var praktikant på Folkpartiets riksdagskansli) ansåg att integration bara handlade om två saker: Språk och jobb.

Kritiken är såklart korrekt. Idag inser de flesta att integration till stor del handlar om värderingar. Det klassiska exemplet är Fadime Sahindals pappa, som med Ullenhags mått mätt var en integrerad mönsterinvandrare: Han hade ett välbetalt jobb, och talade flytande svenska. Detta hindrade honom inte från att kallblodigt mörda Fadime när hon vägrade göra slut med hennes svenska ickemuslimska pojkvän. Många är de flickor som utsatts för hederskultur, upp till och inklusive hedersmord, av invandrade släktingar som har både språk och jobb.

Ändå skaver nog Timbros kritik för oss som var med och såg vartåt det barkade, redan under Reinfeldtåren. Det gjorde nämligen inte Timbro.

Tvärtom så var Timbro bland de allra ivrigaste anhängarna av den invandringspolitik och världssyn som Erik Ullenhag, Fredrik Reinfeldt och så många andra bekände sig till. Till Reinfeldthögern hörde bland andra Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg, som tillsammans år 2012 skrev boken ”Migrationens kraft: Därför behöver vi öppna gränser”. Båda två har nära kopplingar till Timbro och skriver än idag för Timbros hemsida. Inför valet 2014 var Timbros VD noga med att påpeka att Sverigedemokraterna minsann inte var att betrakta som ett borgerligt parti.

När flyktingkatastrofen hösten 2015 var ett faktum så var Timbro i det närmaste ointresserade av ämnet: En arkiverad version av deras samlingssida för artiklar om ”Arbetsmarknad och integration” så som den såg ut den 18 november 2015, bara dagar innan Stefan Löfven och Åsa Romson höll sin berömda presskonferens där de kapitulerade inför verkligheten, visar att Timbro inte publicerat några artiklar alls på ämnet sedan maj samma år. Inga artiklar om flyktinginvandring hade publicerats sedan mars. Timbro ville fortfarande se obegränsad arbetskraftsinvandring till Sverige.

Hur kunde man få det så fel? Svaret ligger i Timbros ideologi. I likhet med hur socialismen reducerar människor till medlemmar i klasskollektiv, så reducerar Timbro-ideologin människor till siffror i en ekonomisk kalkyl. Timbros ”case” för invandring gick ut på att invandring är bra eftersom invandring höjer BNP: Fri rörlighet gör att människor enkelt kan flytta från länder med hög arbetslöshet, till länder som behöver arbetskraft. På så sätt fastnar inte arbetskraft i regioner där ingen efterfrågan finns. Alla som läst några högskolepoäng i nationalekonomi känner igen resonemanget.

Ett problem är såklart att sociala skyddsnät innebär att människor inte bara flyttar för att få jobb. Istället överger många jobb i hemlandet för att istället flytta till europeiska länder där de kan leva på bidrag, som är högre än lönerna de tjänade hemma. Den totala, globala effekten blir högre arbetslöshet och lägre produktivitet, istället för tvärtom.

Timbro skulle såklart svara att de som marknadsliberaler är motståndare till den gigantiska välfärdsstat som lockar bidragsmigranter. Så länge välfärdsstaten ändå finns så borde Timbro hursomhelst kunna se det orimliga i en slapp invandringspolitik. Det gjorde man dessvärre inte för tio år sedan.

Det största problemet är dock att människor, i motsats till vad marknadsliberalismen hävdar, faktiskt inte bara är ekonomiska resurser. När vi flyttar från ett land till ett annat så tar vi inte bara med oss yrkeserfarenhet, färdigheter och utbildning, utan också värderingar, traditioner, och normer formade både av vår kultur och våra specifika livserfarenheter från landet vi kommer ifrån.

I nationalekonomiska termer kan man säga att kulturen utgör en ”externalitet”. Det klassiska exemplet på en externalitet är miljöförstörelse: Kunden köper en vara av en tillverkare. Både kunden och tillverkaren gynnas. Men om tillverkarens fabrik smutsar ner marken runt omkring fabrik där det kanske ligger några jordbruk, så missgynnas bönderna. Om de berörda böndernas förlust är större än den ekonomiska vinsten som kunden och tillverkaren gör, så är transaktionen nettonegativ för samhället i stort, trots att BNP formellt ökar.

På samma sätt kan kultur vara en externalitet, en ”förorening” som orsakar förluster för omgivningen. Även om invandringen hade höjt BNP (så blev inte fallet), så hade transaktionen inte nödvändigtvis varit värd det: Precis som i exemplet med miljöförorening så kan invandring gynna både invandraren och arbetsgivaren (alltså ”kunden” som i det här fallet köper arbetskraft) och ändå vara nettonegativ för samhället. Ett exempel på en sådan kulturell förorening är att – som Timbro beskriver i sin artikel om Nybro – tilliten försvinner i ett samhälle där man plötsligt inte har lika mycket gemensamt och därför inte lika lätt att lita på och relatera till varandra.

Det är bra att Timbro så smått börjat uppmärksamma problemen som den ansvarslösa invandringspolitik fört med sig. Bäst vore dock om Timbro tog ansvar för att man faktiskt var en aktiv och ivrig deltagare i den politiska kultur som på Orwellskt manér gjorde invandringskritik till ett ”tankebrott” och invandringskritiker till icke-personer. Timbro har faktiskt inte alltid varit i krig med massinvandringen. Vi är många som minns hur det egentligen låg till.