En partiledardebatt i oktober ett icke-valår är normalt sett inte en särskilt spännande historia.

Tack vare Liberalernas självmordsbesked i fredags, ihop med palestinademonstrationer som fortsatt trots vapenvila, blev dock även söndagskvällens debatt intressant.

Kvällens första ämne var ekonomi, men skulle egentligen lika gärna kunnat vara regeringsduglighet.

Ulf Kristersson upprepade flera gånger att Magdalena Anderssons parti under 3 av 8 år i regering misslyckats med att få igenom sin budget.

Mohamsson fick den förutsägbara frågan om SD i regeringen, och svarade att det nuvarande samarbetet fungerade bra.

Att ett Nej till SD i praktiken lär innebära ett nyval eller ett Ja till Magdalena Andersson pressades hon inte på av programledarna.

Mohamsson hade tur i att varken Jimmie Åkesson eller någon annan ledare på högersidan kände för att ha ett öppet inbördeskrig inför TV-kamerorna.

På ett sätt förståeligt, men detta riskerar samtidigt att ge Mohamsson en falsk trygghet att hennes absurda utspel inte skadat hennes parti.

Det hade inte varit för mycket att för de andra tre partiledarna att säga att en röst på Liberalerna i och med hennes besked inte är en garanterad röst på att återvälja Kristersson.

Själva ekonomidebatten hamnade snabbt i skymundan för regeringsfrågan.

Partierna till vänster (minus C) hävdade att bidragstaket skulle leda till ökad gängkriminalitet.

Här missade samtliga ledare för Tidöpartierna en möjlighet att slå tillbaka: Det är faktiskt inte fattigdom som orsakar kriminalitet, utan individens egna val.

Ingen som får sina bidrag sänkta från 46 500 i månaden till 38 500 i månaden behöver bli kriminell för att överleva.

Det är val, och de formas av kultur.

Kristersson gjorde bra som framställde frågan som en ren rättvisefråga, men den seglivade idén att fattigdom i sig självt skapar gängkriminalitet måste dödas.

Även i nästa ämne -- segregation -- missade Tidöpartierna öppet mål.

När Magdalena Andersson hävdade att Socialdemokraterna inte har något mål om tvångsblandning, eller ens befolkningsblandning på nationell nivå, så hade det räckt att läsa högt ur det Socialdemokraterna beslutade på kongressen i juni.

Hur ska man blanda, om inte med tvång?

Svenskarna vill inte bo i utanförskapsområdena.

Ska de tvingas dit, eller ska de som bor där ges särskilt stöd -- som förtur till nybyggda hyresrätter i ”svenska” områden -- för att komma därifrån?

Sedan då Gaza. Det var ett bra och viktigt påpekande av Åkesson att demonstrationerna började redan den 8 oktober 2023 när muslimer i Malmö firade attentaten dagen före.

Och det är ännu viktigare att påpeka att de fortsätter nu, trots vapenvilan.

Palestinademonstrationerna har alltid varit en maktdemonstration -- mot judar i synnerhet, och vanliga svenskar och svensk demonstration i allmänhet.

Att, som Magdalena Andersson, jämställa palestinarörelsen med Vit Makt-rörelsen och koranbränningar blir bara löjeväckande.

Hur hemska nazister än är, så är de väldigt få.

Precis som man tidigare bara ville prata om kriminalitet i allmänhet istället för invandrad kriminalitet, så vill Socialdemokraterna idag bara prata om extremism, utan att förtydliga vart dagens extremism kommer ifrån.

Angående Nooshi Dadgostars påstående om att hennes partis riksdagsledamöter förföljts av högerextremister utanför Riksdagen så säger jag ”Pics or it didn’t happen”.

Avslutningsvis klimatet.

Innehållsmässigt blev detta den minst intressanta, och klart sömnigaste delen av hela debatten.

Kristersson och Busch har rätt i sin kritik mot EU:s skogspolitik, men vägrar säga hur Sverige tänkt tvinga EU att ändra sig (förslagsvis genom att hota veto mot budgeten).

Det är svårt att se några tydliga vinnare i debatten.

Överlag kändes Tidöpartiet mer sammansvetsat, även om detta är ytligt (tack, Liberalerna), och Nooshis strategi att likt en politisk vuvuzela ständigt avbryta och överrösta andra talare drog ner intrycket av vänsterblocket.

Största förlorarna blev nog tittarna som fick se tid ödslas på meningslösa dueller, knapptryckningar och andra jippon som SVT nu inbillar sig hör hemma i en debatt.

Här måste alla partier sätta ner foten.