Donald Trump gjorde fel i att bjuda in Vladimir Putin till Alaska. Fredsmötet blev i slutändan bara en maktdemonstration av den sistnämnde: Trump, som på sistone ändå pratat i lite hårdare toner om Putin, vek sig direkt och gjorde klart att inga ytterligare sanktioner är att vänta. Att delar av högern stöder Putin är skamligt, men vi bör komma ihåg vilka som från början möjliggjorde den ryska imperialismen.

Låt oss gå tillbaka till 1990-talets början. De flesta är medvetna om att det var under detta årtionde som försvarsslakten inleddes, och Sverige övergav tanken om ett invasionsförsvar till förmån för ett försvar som skulle vara ”smalt men spetsigt” som man ofta uttryckte det. Samtidigt knöt vänsterliberala politiker i länder som Tyskland avtal och fattade beslut som gjorde dem beroende av rysk gas. Så mycket känner de flesta till.

Vad färre känner till, är att denna utveckling skedde överallt. Även USA slaktade försvarsbudgeten. Under demokraten Bill Clinton fick Ryssland, vars ekonomi låg i ruiner, humanitärt stöd av USA. Hade så inte skett hade svältkatastrofen varit ett faktum.

Det är därför obegripligt att man såg på medan oligarkerna stal den forna Sovjetunionens statliga tillgångar, något som säkerställde att Ryssland inte skulle bli en fungerande marknadsekonomi. Bill Clintons blåögdhet och ovilja att villkora biståndet på antikorruptionsreformer var en av många tabbar.

Till dessa hör också Budapestuppgörelsen. Ukraina överlät sina kärnvapen till Ryssland, trots att Clinton vägrade ge Ukraina bindande garantier om militärt stöd i händelse av en invasion. USA var rädda för att provocera Ryssland, och förstod inte att Ukraina och öststaternas själva existens av Ryssland uppfattas som en provokation.

Tvärtemot mytbildningen om ”Nato-imperialism”, så tvingades alla östeuropeiska länder att i åratal tigga på sina bara knän för att få gå med i NATO. Clinton släppte motvilligt in tre länder, och Bush ytterligare sju.

Under Barack Obama ”återställdes” sedan relationen till Ryssland i en högtidlig ceremoni med en jippoartad ”reset”-knapp. Våren 2012 så hördes Obama säga till Rysslands Dmitry Medvedev att ”efter valet har jag större flexibilitet” i en konversation om missilförsvaret av Östeuropa, en konversation Obama inte var medveten om spelades in. Obama vädjade till Medvedev: efter valet kan jag ge er eftergifter, men jag kan inte säga eller göra det nu, för jag har ett omval att vinna i höst.

När Mitt Romney, Republikanernas presidentkandidat, några månader senare i en debatt kallade Ryssland för USA:s största geopolitiska hot, så skrattade Obama åt honom och svarade hånfullt; ”1980-talet ringde, de vill ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Knappt ett och ett halvt år senare, under Obamas andra mandatperiod, så intog ”små gröna män” Krimhalvön.

Under Joe Biden låg fokuset fortsatt ensidigt på att inte ”provocera” Ryssland: En månad före invasionen sa Biden att ett ”mindre intrång” bara behövde mötas av ett ”proportionerligt” svar. Detta tolkade Moskva som grönt ljus.

Detta fokus fortsatte långt efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Under Biden släpade USA benen efter sig och vägrade ge Ukraina alltifrån F-16 flygplan till ballistiska robotar som ATACMs. När man så småningom gav med sig, så insisterade man ändå på att Ukraina inte fick anfalla mål inom Ryssland, inte ens militär infrastruktur som vapendepåer, järnvägar och militära baser nära gränsen.

Om Ukraina fått alla vapen och all ammunition de bad om 2022, och som USA var fullt kapabla att ge dem, så är sannolikheten hög att Ryssland, vars trupper hösten 2022 befann sig i en panikartad reträtt, helt hade drivits ut ur landet. Det hade dock varit för provocerande, tyckte Biden.

Donald Trumps svek mot Ukraina är oförlåtligt. Låt oss dock aldrig glömma vilka som svek Ukraina först.