Valkampanjen inför nyvalet i Tyskland som hölls igår karaktäriserades egentligen mest av en person: Elon Musk. Musk tog tydligt ställning för Alternativ för Tyskland (AfD), och deltog till och med via videolänk på ett kampanjmöte för partiet.

JD Vance träffade också partiledaren Alice Weidel när han nyligen besökte Tyskland.

I slutändan fick AfD 20,5 procent av rösterna. Reaktionerna från partiets sympatisörer, inom och utanför Tyskland, påminner lite om efter Sverigedemokraterna 2018: Objektivt så har man ökat kraftigt, och mer än något annat parti.

Däremot blev valresultatet en besvikelse relativt till partiets förväntningar och förhoppningar. 20,5 procent är ungefär där partiet legat i mätningarna de senaste månaderna, och i början av 2024 låg man ett par procentenheter högre innan splittringar och skandaler skrämde bort många väljare.

Trots valresultatet ligger AfD på många vis längre bort från makten nu än för några år sedan. Medan de flesta invandringskritiska partier startar som radikala enfrågepartier som sedan breddar sig, så började AfD 2013 som ett först och främst EU-skeptiskt parti.

Visserligen förespråkade man en restriktivare invandringspolitik, men det var inte partiets fokus. I takt med att eurozonskrisen ebbade ut och flyktingkrisen tog över, så förändrades AfD.

Förändringen ledde till att AfD inte bara isolerades i Tyskland, utan också i EU: Först uteslöts partiet ur ECR-gruppen, som är den europaparlamentariska grupp där SD sitter.

Därefter uteslöts man förra året ur den mer radikala ID-gruppen, som leds av politiker som franska Marine Le Pen -- som ju knappast är någon vänsterliberal med lågt till tak.

Det råder inget tvivel om att Alternativ för Tyskland haft rätt om Tysklands invandringspolitik. Partiets oförmåga att, till skillnad från Sverigedemokraterna, hålla rent i egna led har tyvärr gett dem en välförtjänt status som paria.

Att partiet helt och hållet tagits över av pro-ryska krafter är en modern politisk tragedi.

Friedrich Merz, ledare för kristdemokratiska CDU/CSU som i gårdagens val återtog positionen som största parti, kommer inte att bilda regering med AfD.

Mest sannolikt slutar regeringsförhandlingarna istället med en bred koalition mellan CDU/CSU och tyska Socialdemokraterna, som förlorade gårdagens val. Den typen av koalition, som i Sverige endast förekommit under krigstider, är förhållandevis vanlig i Tyskland (tre av Merkels fyra regeringar hade denna konstellation).

Samtidigt som breda majoritetsregeringar ger stabilitet, så leder de också ofta till en sorts politisk stagnation, och till att väljare söker sig till ytterkanterna för att uttrycka missnöje.

Det går inte att bortse ifrån att hela 35 procent av tyska väljare röstade på pro-ryska missnöjespartier igår.

För Tysklands och Europas skull vore det nog bättre om Friedrich Merz och hans parti regerade med ”hoppande majoriteter” och gjorde upp med AfD i ett begränsat antal enskilda frågor, som invandrings- och energipolitiken (Merz är, precis som AfD, positiv till kärnkraft).

Genom att öppna för att göra enskilda uppgörelser med AfD skulle CDU/CSU också kunna få ett betydligt bättre förhandlingsläge gentemot vänster- och mittenpartierna.

Faktum är trots allt att en absolut majoritet av ryska väljare har röstat på partier som står tydligt till höger. Om detta inte avspeglas i den förda politiken, så kommer missnöjet att fortsätta växa.

Om Friedrich Merz och Olaf Scholz vill vet hur den sagan slutar, så är det bara att ringa ”Nya Moderaterna”.

John Gustavsson