Donald Trump gjorde nyligen det makalösa påståendet att Ukraina startade det krig som nu härjat landet i tre år.

Detta grundar sig i Kremls version av händelseförloppet, där Ukrainas ledare provocerar Ryssland genom att söka medlemskap i NATO och EU. Ledarna för Ukraina var, menar Ryssland, i sin tur tillsatta efter en CIA-ledd kupp, Euromaidan, som 2014 tvingade landets dåvarande president Viktor Janukovytj att avgå och fly landet. I själva verket finns det en mycket rimligare förklaring till att Ukrainas folk blickade västerut: väst är bäst.

Efter Sovjetunionens fall valde vissa forna Sovjetstater och satellitstater att bygga om sina system efter västerländsk modell. Marknadsekonomier infördes, antikorruptionslagar implementerades och frihandelsavtal knöts med länder runt om i västvärlden – särskilt då med EU. Andra länder, som Belarus, valde att behålla sina nära band till Ryssland och den ryska ekonomin.

Över 30 år efter Sovjetunions upplösning har vi facit. Länder som blickade väst är idag på god väg att komma ikapp Västeuropa i välstånd. De som valde (eller blev tvingade till) att kedja fast sig vid Ryssland gick det, milt uttryckt, inte lika bra för.

År 1991 hade Ukraina en BNP per capita på 1 377 dollar, medan Bulgarien, som också var bakom järnridån, hade en blygsamt högre BNP per capita på 1 464 dollar.

År 2021, det sista året före kriget i Ukraina bröt ut, så hade Ukraina en BNP per capita på $4200. Bulgarien? 12 231 dollar. Bulgariens ekonomi växte med ofattbara 735 procent, Ukrainas med betydligt mer blygsamma 205 procent. Polen, som började sin resa 1991 med en BNP per capita på $1945, hade trettio år senare nått otroliga 17 325 dollar, en tillväxt på 791 procent. Alla baltstaternas ekonomier är också minst sju gånger så stora idag som de var vid Sovjetunionens upplösning.

Sämre har det gått för Ryssland och satellitstaten Belarus. Rysslands tillväxt 1991-2021 låg på 194 %, nästan samma som Ukrainas. Som om det inte var illa nog så är Rysslands ekonomi dåligt diversifierad och landets ekonomiska hälsa är tydligt kopplad till oljepriset.

Ännu sämre har det gått för Belarus, som bara haft 174 % tillväxt under samma period. År 1991 var Belarus en förhållandevis rik del av östblocket, med en BNP per capita som var 50 procent högre än Rumänien. Idag har istället Rumänien, som rörde sig västerut och gick med i EU, en BNP per capita dubbelt så hög som Belarus.

Siffrorna för andra länder som efter Sovjetunionens upplösning behöll nära band till Moskva, som Kirgizistan och Tadjikistan, är faktiskt ännu sämre.

Som konservativ är det lätt att vara kritisk mot både EU och väst, och det med all rätt. Våra politiska ledare lämnar en hel del att önska.

Ändå går det inte att bortse från att länderna som efter murens fall orienterade sig mot väst har klarat sig mycket bättre. Är det verkligen så svårt att förstå att ukrainarna såg hur framgångsrika länder som Polen blivit, och drog slutsatsen att deras västvänliga ekonomiska och utrikespolitiska politik skulle kunna passa även för Ukraina?

Det krävs knappast en konspirationsteori för att förklara detta. När sedan dåvarande president Janukovytj plötsligt bröt sitt vallöfte om att knyta närmare band till Europa, och istället för det handelsavtal som hans regering jobbat på med EU i flera år valde att teckna ett avtal som förde Ukraina närmare Ryssland, så startade det folkliga uppror som kallas Euromaidan.

Som hämnd för att det ukrainska folket insisterade på att klippa banden till det ryska ankaret så valde Ryssland kort därefter att ockupera Krimhalvön. Resten är historia.

Redan 1991 röstade en majoritet av ukrainare i alla regioner, även de östra och även etniska ryssar, för självständighet från Sovjetunionen. För att förstå varför Ukraina under 2010-talet fortsatte att distansera sig från Ryssland krävs inga konspirationsteorier om CIA, NATO-imperialism eller George Soros. Det krävs bara en grundläggande förståelse för ekonomi.