Inom vissa kretsar hålls Ungern fram som ett föredöme. Ju mer kritiserat Ungern blivit av etablerade medier och politiker, desto mer har etablissemangskritiska röster och väljare tytt sig till landet. Impulsen är förståelig, men i det här fallet oförståndig: Ungern har en rimlig invandringspolitik – men det finns mycket annat i landet att kritisera.

Låt oss börja med det uppenbara: Ungern har under kriget i Ukraina varit det enskilt största hindret för att skicka gemensamt EU-stöd till Ukraina och införa sanktioner mot Ryssland. Ungern är det enda EU-landet som idag har starkare band med Ryssland än man hade före kriget.

Till viss del kan man förstå Ungerns prekära läge, med dess långa historia med Ryssland och dess status som EU:s hackkyckling. På ett emotionellt plan går det att förstå varför Ungern vill ”ge igen” på EU genom att blockera sanktioner och hjälppaket. Den typen av känslor bör dock aldrig ligga till grund för någon sorts seriös utrikespolitik.

Polen är lika mycket Bryssels mobboffer som Ungern, men Polen ställer ändå upp på alla möjliga sanktioner och har snarare varit en drivkraft inom EU för att hjälpa Ukraina både humanitärt och militärt. Detta beror på att man i Polen förmår att lyfta blicken och inse att striden inte egentligen handlar om EU och Ryssland, utan om små nationers rätt till frihet och oberoende från sina större grannar.

Om Ukraina förlorar så kan Polen och andra tidigare sovjetrepubliker stå näst på tur. Detta beror dels på den ryska imperialismen som ideologi, dels på att Rysslands ekonomiska system är exploaterande och inte förmår att skapa välstånd. Om Ryssland under de senaste 30 åren hade investerat sina olje- och gasinkomster i utbildning, IT och forskning hade man idag varit ett i-land, med god marginal.

Tyvärr är Ryssland en maffiastat där riktiga entreprenörer och innovativa företag saboteras och trängs ut av oligarker vars rikedomar kommer från kontroll över naturtillgångar som olja, som man inte behöver några affärsfärdigheter för att tjäna pengar på: Det är bara att pumpa upp ur marken och sälja. Du behöver inte ens förädla den. Icke-förädlad råolja är också Rysslands enskilt största exportvara.

Ryssland är, kort sagt, en bananrepublik vars ”bananer” är svarta och flytande – alternativt i gasform. Och medan man kan odla nya bananer år efter år, så är ”svarta bananer” inte en förnybar resurs. Ovanpå detta så har Ryssland helt fruktansvärt låga födseltal. Rysslands ekonomiska modell och demografiska verklighet kräver på lång sikt att man ockuperar andra länder och plundrar dem på resurser för att, på gammalt kolonialvis, upprätthålla levnadsstandarden i Moskva och Sankt Petersburg. Krig är också ett bra sätt att distrahera vanligt folk från vardagsproblemen.

Givetvis hade Ryssland kunnat välja att genomföra ekonomiska marknadsreformer istället för invasionskrig. Nu valde man tyvärr som man gjorde, och därför är hela Europa – och i synnerhet östeuropeiska länder som Ungern – i fara. Detta borde även ledarskapet i Budapest förstå, men istället använder man stödet till Ukraina som en spelbricka i sitt eget maktspel med EU. Utöver de goda relationerna med Ryssland, så har Viktor Orbán dessutom börjat knyta närmare band med Kina. Man behöver inte vara EU-vän för att förstå problemet.

Under flyktingkrisen 2015 satte Ungern upp taggtråd och stängsel mot flyktingströmmarna, något man gjorde helt rätt i. Det är därför minst sagt anmärkningsvärt att en politisk rådgivare till Orbán sagt att Ungern, om Ryssland invaderade, skulle lägga sig platt och inte göra motstånd, till skillnad från Ukraina vars soldater nu dör ”för ingenting”. Gränshinder är bra mot asylsökande, men alltså onödiga mot fiendesoldater.

Jag har svårt att tro att ens en svensk miljöpartist öppet skulle säga att Sverige bara borde ge upp om vi blev invaderade, men i Ungern förekommer sådana defaitistiska tongångar tydligen hela vägen upp i regeringshögkvarteret. Summa summarum är Ungern, sina positiva sidor till trots, knappast ett föredöme för oss som värnar om nationell suveränitet.