Donald Trump utsattes i natt svensk tid för ett mordförsök. Trump, som kampanjar för att bli vald till en andra mandatperiod, talade i Pennsylvania när en skytt av allt att döma kom centimeter från att avsluta hans liv. Attentatet live-streamades, och Trump kan direkt efter ses ta sig för sitt blodiga öra. Minst en person är i skrivandets stund död.

Gärningsmannen bär givetvis fullt ansvar för dådet. Ändå är det värt att reflektera över hur polariseringen och normaliseringen av politiskt våld och olagliga metoder bidragit till det som just hänt.

Jag hör till den konservativa falang som redan från början motsatt sig Donald Trump, och jag gör det fortfarande. Trumps retorik är ökänd, och jag hör till de som håller honom i högsta grad ansvarig för upploppet den sjätte januari 2021, med efterföljande dödsfall. Retoriken mot Trump har dock i många fall varit ännu hetsigare och minst lika oansvarig.

Valet i november är, vad än Demokraterna vill hävda, inte ett val mellan demokrati och diktatur. Även om Trump skulle ha totalitära ambitioner, så skyddas USA av en grundlag och av en högsta domstol som, trots att tre av nio domare tillsatts av just Trump, aldrig någonsin visat sig ängslig inför att stå upp mot honom, något de visade inte minst efter valet 2020 då Trump försökte få domstolen att ogiltigförklara valet. Oavsett vem som blir vald i november, så kommer ett nytt val att hållas i november 2028.

Vi vet inte vem gärningsmannen var, men en mentalt instabil person som kommit att på fullt allvar tro att Donald Trumps omval skulle innebära slutet för den amerikanska demokratin kan mycket väl ha tyckt sig ha goda skäl för att försöka mörda honom. Demokraternas oförmåga att möta Trump i sakpolitisk debatt istället för genom hysterisk demonisering har i så fall i allra högsta grad bidragit till det som skett i natt.

Det har också normaliseringen av politiskt våld och brott med politiska motiv. Redan sommaren 2020 såg vi prov på den amerikanska vänsterns förmåga att rättfärdiga politiskt våld. Sedan Hamas terrorattentat i oktober förra året har sådant våld, främst riktat mot judar, blivit vardagsmot på amerikanska universitet och i vänsterstyrda städer som New York City. Olagliga husockupationer, vägar som blockeras, statyer och andra monument som vandaliseras – allting är nu, precis som på 1960-talet, återigen en del av den radikala vänsterns spelbok, och detta med den ”normala” vänsterns tysta välsignelse.

Det är ingen slump att 1960- och 70-talet såg en våg av mord och mordförsök på politiker och politiska kandidater. När det blivit prejudikat att lagen inte gäller för den som agerar i vad den anser vara en god politisk sak, så finns det snart inga gränser.

Slutligen: Jag hävdar inte att Joe Biden vill se Trump död. Tvärtom. Dels för att jag inte tror att Joe Biden är det monster vissa Trumpanhängare, som också är duktiga på demonisering, utmålar honom som. Dels för att jag vet att den enda kandidat som Joe Biden fram till i natt hade en chans att vinna mot var just Donald Trump, som förblir impopulär (om än något mindre så än Biden själv). Attentatet mot Trump kommer sannolikt att grusa det lilla hopp Biden hade om att bli omvald.

Biden är dock en så oerhört svag kandidat att hans parti, likt Republikanerna 2016 med Hillary Clinton, tvingats förlita sig helt på en fullkomligt galen demonisering av hans motståndare för att motivera både kärnväljare och osäkra väljare att gå och rösta på honom. Det som skett i natt är en konsekvens av denna strategi, och vi kan bara hoppas att Demokraterna har anständigheten att nu lägga om kursen.