På söndagen hölls en partiledardebatt i Agenda. Den innehöll, utöver två debutanter, en massa onödigt knapptryckande bäst lämpat för ett humorprogram, och en tydligt splittrad opposition.

Ulf Kristersson inledde starkt genom att, i debatten om sysselsättning, ta upp arbetslösheten bland utrikesfödda. Arbetslösheten bland etniska svenskar är faktiskt inte skyhög.

Under första kvarten lät Kristersson väldigt lik Åkesson, och när det blev Åkessons tur upprepade han mestadels det Kristersson sagt – med tillägget att han även betonade återvandring.

Inte ens tio minuter hann gå innan Nooshi Dadgostar gick emot Anna Karin Hatt om sänkta arbetsgivaravgifter som metod för att minska arbetslösheten.

När Hatt sedan pratade om att minska regelkrångel för näringslivet är det svårt att tro att hon hade sina vänsterkompisar med sig. Hatt påminde om att hon suttit i alliansregeringen under finanskrisen.

Goda meriter, men tycker vänsterväljarna det? Hatts uppenbara strategi att vinna över högerväljare blottlade i vilken utsträckning en röst på oppositionen är att köpa grisen i säcken.

Inte blev det bättre när Hatt försvarade vinster i skolan, berömde Tidöpartiernas brottspolitik, och gjorde klart att hon inte ville höja barnbidraget.

Barnbidraget ja. Åkesson, som var den enda på regeringssidan som stod för att han inte ville höja barnbidraget, lade ut texten om hur trubbigt verktyget är. Barnbidrag går till alla, vare sig de behöver det eller inte.

Ska man höja bidrag, bör det vara till de som mest behöver dem. Även om Åkesson har rätt, så lär svenska barnfamiljer inte acceptera resonemanget.

Ett starkare kort var matmomsen, som Åkesson vill sänka eller avskaffa på basvaror. En bra början, men en generell sänkning av matmomsen vore ett bättre flaggskepslöfte inför nästa val.

Åkessons starkaste område var annars, inte helt oväntat, brottspolitiken. Ulf Kristersson briljerade med en utläggning om vad ”brottsprevention”, som vänstern älskar att prata om, måste innebära, som föräldraansvar och möjligheter till avlyssning.

I det efterföljande replikskiftet mellan Andersson och Åkesson blev den socialdemokratiska ledaren mosad när hon, fräckt nog, hävdade att regeringen kopierat sin tuffa brottspolitik från hennes parti. Inte ens de mest politiskt ointresserade väljarna kan ha missat att det är precis tvärtom.

Fredrik Malm är en tänkbar efterträdare till Johan Pehrson, och som kvällens andra debutant fick han ett gyllene tillfälle att göra ett starkt första intryck och få en fot i partiledardörren.

Att döma ut en politiker efter en debatt vore förhastat, men Malm lät osäker och darrade på rösten. Han ville, likt en Björklund-liberal, mest prata skolpolitik, oavsett vad ämnet var. Det kommer inte rädda Liberalerna.

För att vara rättvis mot Malm så är han inte partiledare ännu, men av kvällens debutanter klarade han sig betydligt sämre än Hatt som åtminstone gick in i debatten med en tydlig, genomtänkt strategi att vinna högerväljare.

I klimatdebatten var Ebba Busch både först och tydligast med att ta upp vilken kedjereaktion på privatekonomin och ekonomin i stort vänsteroppositionens klimatpolitik skulle ha.

Så länge Tidöregeringen står bakom 2030-målen, så kan man tyvärr inte effektivt attackera oppositionen på det här området, vars politik skulle leda till bränslepriser över 25 kronor litern.

När till och med EU-kommissionen signalerar att man kan behöva sänka takten i omställningen, så borde det vara möjligt att lyfta frågan även här i Sverige. Hittills är det bara Åkesson som vågar det.

Debattens sista ämne, Donald Trump och USA, var också den minst intressanta. Ingen partiledare gillar Trump, ingen gillar handelskrig, ingen tycker att USA ska få ockupera Grönland.

Det enda som stod ut, och det i negativ bemärkelse, var Fredrik Malm som plötsligt började tjafsa med Ebba Busch.

I en debatt som präglats av Tidöpartiernas enighet var detta en tråkig avslutning, som dock inte förändrar att det ändå var högersidan som gjorde en starkare debatt i ett för dem politiskt mycket tufft läge.