Gustavsson: Vänsterpartiets miljardärsskatt är socialistisk skåpmat

Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet går till val på att införa en ny förmögenhetsskatt, som man valt att kalla miljardärsskatt. Som politisk strategi är det smart, men nationalekonomiskt är det, som så ofta med Vänsterpartiet, en katastrof.

Vänsterpartiet har sedan kriget i Gaza började kämpat med kraftiga interna splittringar. Huruvida något utbrytarparti verkligen kommer hota dem i valet är oklart, men många aktivister – den typen av människor som varje parti förlitar sig på för att dela ut flygblad och bemanna valstugor på sina semesterdagar – är missnöjda med partiledningen. Det är farligare än man kan tro för ett parti.

Att flytta fokus till klassiska ekonomiska frågor är därför smart. Om vänsterpartisterna inte är överens om Lorena Delgado Varas, så är de åtminstone överens om att de hatar miljardärer. Budskapet till Vänsterpartiets medlemmar är tydligt: Nu glömmer vi Gaza, och fokuserar på att banka på Wallenberg. Att göra en skatt som specifikt ska drabba miljardärer till en kampanjfråga är mycket smart internpolitik.

Det är dock fortfarande dåligt som riktig politik.

Förmögenhetsskatten drog aldrig in särskilt mycket pengar. Runt en halv procent av Sveriges skatteintäkter kom från förmögenhetsskatten innan den avskaffades 2007, och den siffran var hyfsat stabil över åren. Med hänsyn taget till förlorade skatteinkomster från investeringar som lämnade landet, är det tveksamt om den överhuvudtaget gav några nettointäkter.

För 20 år sedan när det begav sig kretsade debatten om förmögenhetsskatten ofta kring de som inte egentligen var rika, men som ändå tvingades betala skatten eftersom de exempelvis ärvt familjens bondgård som på pappret var värt mycket pengar.

I praktiken var det nästan bara dom som faktiskt betalade skatten: Människor med fysiska tillgångar som inte kunde flyttas ur landet, även om de velat. Samt av de som var rika, men inte så rika att skatten var en stor grej: Ett gift par med en förmögenhet på 3.1 miljoner betalade 1500 kronor om året i förmögenhetsskatt – inte direkt en summa som får någon att fly landet.

De som verkligen skulle betala stora summor i förmögenhetsskatt, såg redan på den tiden till att slippa göra det. Vänsterpartiets förslag är att införa en ny förmögenhetsskatt, som endast ska riktas mot den grupp som aldrig betalade någon förmögenhetsskatt.

Förmögenhetsskatter brukade vara vanliga. År 1990 hade tolv europeiska länder förmögenhetsskatter. Nu är det bara fyra kvar, varav noll har den variant Vänsterpartiet tänker sig.

Att förmögenhetsskatter började försvinna på 1990- och 00-talet är egentligen rätt logiskt: När EG blev EU och Europas kapitalmarknader i allt högre grad integrerades, så blev det lättare än någonsin att flytta pengar från ett land till ett annat. Tack vare EU blev det dessutom lättare att rent fysiskt flytta sig själv från ett medlemsland till ett annat. På 1980-talet var det mycket krångligare för en välbärgad person att gömma sina tillgångar eller fly utomlands. Nu går hela processen på några knapptryck. Det har aldrig varit lättare att flytta utomlands.

Även Europas vänster insåg vilket håll vindarna blåste åt, och därför blev det sällan någon riktig strid om förmögenhetsskatterna: Alla insåg på något plan att de redan på 00-talet hunnit bli förlegade. När Socialdemokraterna vann tillbaka makten 2014 så var det ingen som ens pratade om att återinföra förmögenhetsskatten.

Förmögenhetsskatten hade också det rent administrativa problemet att många tillgångar är svåra att värdera. Särskilt den typ av tillgångar som miljardärer äger: Skatteverket skulle varje år tvingas värdera allehanda konst- och samlingsobjekt, franska årgångsviner, veteranbilar, obskyra kryptovalutor och mängder av andra ”alternative investments” som miljardärer är särskilt förtjusta i, för att överhuvudtaget kunna bedöma vem som verkligen är miljardär och hur mycket varje person ska betala.

I praktiken har Skatteverket inte den kompetens som krävs, utan skulle behöva förlita sig på miljardärernas egna värderingar. Att detta skulle göra skattebasen mindre än Vänsterpartiet nog tänkt sig behöver knappast sägas.

Sett från ett helhetsperspektiv, så är dock det stora problemet med förmögenhetsskatt som koncept inte någon teknikalitet. Problemet är att skatten utgår ifrån en bild av förmögenhet och rikedom som inte stämmer med verkligheten.

När Nooshi Dadgostar tänker sig en miljardär, så föreställer hon sig någon sorts Joakim von Anka med en pengabinge. När miljardärerna får mer, så får andra mindre, eftersom ekonomin enligt hennes världsbild är ett nollsummespel. Ju mer pengar som samlas på hög i pengabingen, desto mindre åt oss andra, eller…?

I själva verket är miljardärernas tillgångar aktiva investeringar, som aktier i olika företag med avkastningar som ständigt återinvesteras i företagen. Miljardärerna får sina pengar genom att företagen de äger andelar i säljer varor och tjänster som vanligt folk vill ha.

Amazon gav hundratals miljoner människor tillgång till billigare varor och ett större utbud än de någonsin i mänsklighetens historia haft tillgång till, och med leveranser som var snabbare än någon annan butik (på internet eller i övrigt). Detta gjorde Jeff Bezos till hundramiljardär. Folket ”röstade” med sina plånböcker fram Jeff Bezos till den positionen, varje gång de valde Amazon istället för att gynna sin lokala närbutik. Självklart kan man tycka att det är tråkigt, men konsumenterna gjorde sina val.

Elon Musk blev rik först genom PayPal, som – på sin tid! – revolutionerade säkra betalningar över internet och var en nästintill avgörande orsak till att e-handeln kunde bli mainstream. Mest känd är han såklart för Tesla.

Idag är det ingen som kommer ihåg detta, men före Tesla ansågs elbilen död, en misslyckad uppfinning som ingen lyckats få kunderna att vilja ha. År 2006 släpptes dokumentären ”Who killed the electric car?” som handlade just om varför elbilarna aldrig slagit igenom.

Elon Musk och Tesla vände upp och ner på allting, och lyckades med det som ingen dittills lyckats med: Att skapa en elbil som var häftig, en statussymbol, som utöver att drivas på el också hade andra verkligt innovativa funktioner som vanliga bränsledrivna bilar inte hade. Vanliga människor röstade med plånböckerna, och ”valresultatet” speglas i Musks nettoförmögenhet.

Att få Vänsterpartiet att förstå att miljardärernas förmögenhet inte speglar hur mycket de tagit ifrån oss, utan hur mycket de gett oss vanliga människor i ekonomiskt värde i form av varor och tjänster, är såklart ett hopplöst projekt. Till och med Vänsterpartiet borde dock förstå det orimliga i att återinföra en förmögenhetsskatt riktad mot de människor som har lättast att undvika skatter.

Å andra sidan handlar detta som sagt knappast så mycket om att komma med rimliga förslag, som att hålla ihop en rörelse som slitits sönder sig själv inifrån i en orgie av antisemitism och gatuaktivism. Sett utifrån det perspektivet, så är miljardärsskatten ett alldeles utmärkt förslag.