Minns ni valet 2010? För invandringskritiker var valet en triumf då Sverigedemokraterna för första gången vann platser i Riksdagen. För Moderaterna var valet partiets kanske sista riktigt roliga valnatt, då man både behöll regeringsmakten och nästan kom i kapp Socialdemokraterna i röstandel. För Socialdemokraterna var det en katastrof. Men kommer ni ihåg varför det gick som det gick?

Länge såg det ju riktigt bra ut från vänsterns perspektiv. Alliansregeringen hade en i allra högsta grad snubblande start, med två ministrar som tvingades avgå inom en månad efter att regeringen tillträtt. Den bild Fredrik Reinfeldt under flera år odlat av sig själv som en lugn, kompetent statsman fick sig en rejäl törn.

När det sedan stod klart att regeringen faktiskt tänkte göra allvar av att sänka a-kassan så svek ännu fler väljare, och Alliansen hamnade direkt i ett opinionsunderläge. Redan ett år efter maktskiftet uttalade statsvetaren Sören Holmberg sina bevingade ord: ”Regeringen Reinfeldt är rökt”. Och värre skulle det bli.

Sommaren 2008 präglades av debatten om FRA-lagen, som gav Försvarets radioanstalt möjlighet att spionera och läsa kommunikation från vanliga svenska medborgare. FRA-lagen var en av 00-talets mest kontroversiella lagförslag, så kontroversiell att några riksdagsledamöter valde att inte lyda partipiskan.

Även borgerliga ledarskribenter var förbannade på regeringen, och lagen sågs i allmänhet som en eftergift till USA. När finansmarknaderna sedan kraschade på hösten tog de flesta för givet att valet 2010 skulle bli en promenadseger för vänsterblocket, inte helt olikt valet 1994.

Minns ni vad som hände sedan? I december 2008 tillkännagav Mona Sahlin att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet avsåg bilda en koalitionsregering vid en valseger 2010. Det skulle bli första gången de två mindre partierna släpptes in i regeringskvarteren.

Miljöpartiet var en sak, men även socialdemokraternas väljare reagerade kraftigt på tanken att det gamla kommunistpartiet skulle ta plats i en regering. Särskilt som partiet ifråga leddes av Lars Ohly, en man som fortfarande kallade sig för kommunist. Plötsligt anade Alliansen en ljusning: Kunde det gamla kommunistspöket månne skrämma väljarna tillbaka till Reinfeldts öppna famn?

Det kunde det. Det skadade såklart inte att regeringen hanterade finanskrisen kompetent och att Sverige 2010 var Europas snabbast växande ekonomi, med en Kinaliknande tillväxt samtidigt som större delen av Europa stagnerat. Men Vänsterpartiets inkludering i en tilltänkt rödgrön regering var en tydlig brytpunkt. Bara månaden efter beskedet hade vänsterblockets ledning i Demoskop minskat med över fyra procentenheter.

Anledningen till denna historielektion är att Vänsterpartiet nyligen beslutat att partiet efter nästa val ska kräva att få sitta i regeringen, och att detta är att betrakta som ett ultimatum. Om Vänsterpartiet glömt hur det gick förra gången de ingick i en tilltänkt regeringskoalition så har Socialdemokraterna sannolikt inte gjort det. Vänsterpartiets besked är en mycket hård tidig julklapp åt Magdalena Andersson, som redan brottas med stadigt sjunkande förtroendesiffror.

Kravet är också vid första anblick märkligt: Låt gå att Vänsterpartiet i opinionssnittet ökat en procentenhet sedan valet, men det är knappast tillräckligt för att hävda att vänsterblockets väljare törstar efter partiets patenterade blandning av radikalfeminism och socialism. Det vet såklart Vänsterpartiets ledning också, och kravet bottnar i min mening främst i internpolitik:

Nooshi Dadgostars ställning är efter hösten försvagad. Palestinaaktivisterna är en ständig huvudvärk, och Dadgostar har till och med tvingats utesluta några av de mest högljudda terrorsympatisörerna, vilket tidigare varit otänkbart.

Något som gått de flesta förbi är att kategorin ”Övriga partier” nu i ett genomsnitt av alla opinionsmätningar har högre stöd än de haft vid något tillfälle sedan april 2019. Uppgången har dessutom skett stabilt och gradvis över det senaste halvåret, vilket stöder hypotesen att det reflekterar en genuin uppgång i stödet för partier utanför Riksdagen. I den kategorin ingår såklart bland andra Partiet Nyans, Vänster- och Miljöpartiets främsta konkurrent om pro-palestinska huvudsakligen muslimska och invandrade väljare.

Om Nooshi Dadgostar får Socialdemokraterna att gå med på en 2010-liknande koalitionsuppgörelse så är hennes partiledarskap säkrat. En sådan chans kommer även de vänsterpartister som är tveksamma till hennes ledarskap inte vilja klanta bort. I bästa fall kan till och med några av de väljare som överväger en proteströst på Nyans lockas tillbaka av tanken på en verklig vänsterregering där riktiga socialister ingår.

Frågan är om Socialdemokraterna och Magdalena Andersson verkligen är så måna om att hjälpa Nooshi Dadgostar och hennes parti så mycket att de kan tänka sig riskera en upprepning av debaclet som var valet 2010. Samt såklart vad som händer med den redan försvagade Muharrem Demirok om hans parti tvingas acceptera ministerposter åt ytterkantsvänstern. Oavsett vilket vägval Socialdemokraterna i slutändan gör så går vi helt klart ett spännande år till mötes.