Den brittiske författaren Hanif Kureishi (född 1954) hade just promenerat till Piazza del Popolo, vidare genom Villa Borghese och sen tillbaka till lägenheten. Där satte han sig ner i en fåtölj, drack en öl och såg hur Liverpools högerytter Mo Salah gjorde mål mot Aston Villa i Premier League.

Plötsligt drabbades han av yrsel och böjde sig framåt. Några minuter senare vaknade han upp på golvet i en pöl med blod, med nacken böjd i en grotesk position.

Hans fru Isabella stod på knä bredvid honom. Han kunde varken röra armar eller ben.

Det blev början på en just nu två månader lång sjukhusvistelse. Det blev också en nytändning in ett författarskap som gått på halvfart under 2000-talet.

Med hjälp av sin fru och son dikterar Hanif Kureishi korta rapporter från sjukhussängen. Det handlar om hans nya liv som ”grönsak” på ett sjukhus i Rom, om författarskapet, uppväxten, sex och tankar kring livet i allmänhet.

Det är också ett försök att bearbeta den smärtsamma insikten att han kanske aldrig mer kommer att kunna hålla i en penna (han skriver ofta för hand) eller ens gå till kylskåpet och hälla upp ett glas vin.

För den svenska publiken är Hanif Kureishi förmodligen nästan okänd. I Storbritannien är han känd som den litterära motsvarigheten till punken.

Hanif Kureishi inledde sin karriär på 1970-talet med att skriva porrnoveller under pseudonymerna Antonia French och Karim. Genombrottet som författare kom 1985 med pjäsen My Beautiful Laundrette, som handlar om barndomsvännerna Omar och Johnny som återser varandra i slutet av tonåren; i en tid när punkens revolt, den stora gruvstrejken och radikalismen slagit över till Thatchers nykonservatism, framväxten av fascistiska British National Party (BNP) och ökade rasistiska motsättningar i det brittiska samhället.

Omar har pakistanska rötter och är homosexuell. Johnny är punkaren som glidit över till att bli skinhead. Tillsammans får de i uppdrag att sköta en tvättomat. Det slutar med att de blir kära i varandra.

Pjäsen blev film, regisserad av Stephen Frears och med Daniel Day-Lewis i sin första stora roll. Manus byggde delvis på Kureishis egna upplevelser som den enda pakistanska eleven i en klass med vita brittiska elever. Hanif Kureishi var/är också bisexuell, vilket gjorde honom till en särling i den egna familjen.

Jag intervjuade honom 1987 i Leeds, efter ett föredrag på universitetet. Då var Hanif Kureishi 34 år och njöt av framgångarna och erkännandet efter My Beautiful Launderette. Han flirtade ömsom med mig, ömsom med min fotograf/flickvän. Hela hans framtoning var som Iggy Pops ”Lust for life”; han ville ha oss båda, gärna med fish and chips och en stor öl efter det.

Några år efter vårt möte skrev Hanif Kureishi in sig som en av de stora brittiska samtidsförfattarna med romanen Förortens Buddha (The Buddha of Surburbia, 1990), en berättelse om den unge Karim som försöker bryta sig loss ur det förlamade tråkiga livet i en brittiska medelklassförort.

På första sidan i boken introducerar sig Karim med: ”My name is Karim Amir, and I am an Englishman born and bred, almost”.

Det här “nästan/varken eller/både ock”–motivet dominerar hela berättelsen, som bygger mycket på Hanif Kureishis egen uppväxt.

Popmusik, sex och droger är andra genomgående teman i boken. Delar av skildringen är som att följa en spellista på Spotify (eller snarare blandband på den tiden).

På resan mot det litterära och kulturella livet i Londons innekvarter möter Karim bland annat arbetarklass–trotskisten Terry från Wales, som vill att Karim ska delta i ”kampen” och övre medelklass-kommunisten Eleanor, som låtas vara arbetarklass och blir Karims älskarinna.

En annan huvudroll i boken spelar Karims pappa, en uttråkad indisk byråkrat som bor i den trista förorten. Plötsligt upptäcks pappan av den kulturella eliten och upphöjs till en exotisk Buddha-lik guru. Varken pappan eller Karim tar den Buddha-rollen på allvar, men Karim använder familjens nya kändisskap för nya erotiska äventyr.

I mitten av 1990-talet publicerade Hanif Kureishi sin andra, mörkare roman The Black Album (1995). Musiken, drogerna, popkulturen och de sexuella äventyren från föregångaren finns med även här, men huvudpersonen Shahid konfronteras också med den framväxande islamistiska extremismen och i boken beskrivs hur den brittiska vänstern stödjer och slår följe med de religiösa extremisterna.

Romanen är skriven sex år innan 11 september 2001. Våldet står redan på dagordningen. På ett mästerligt sätt beskriver Hanif Kureishi de mekanismer som stärker islamismen och hur stödet för den fortplantar sig genom den ideologiskt förblindade brittiska vänstern.

Medan den radikala islamismen sprider sig i vänkretsen söker Shahid stöd och – surprise! – sex hos sin professor, föreläsare och mentor Deedee. The Black Album innehåller en klassisk erotisk scen mellan dem som får även den mest förhärdade Kureishi-läsare att rodna upp till hårfästet (sidan 126 ff, era snuskhumrar!)

Efter de två första hitsen – för att spinna vidare på Hanif Kureishis popkulturella koppling – gick författarskapet in i en mer jämntjock bana, inklusive skilsmässoromanen Intimitet (1998) och några andra mer eller mindre läsvärda böcker.

Fram till den 26 december förra året. Nu är Hanif Kureishi tillbaka. Snuskigare, mer filosoferande, briljant iakttagande och mer desperat än någonsin. Skadan är hemsk. Men som den hundraprocentiga författare Hanif Kureishi är tar han tillfället i akt och gör ångesten till litteratur. Eller som hans framlidne kollega Hunter S Thompson uttryckte det: “When the going gets weird, the weird turn pro!”

Utdrag ur En invalidiserad författares dagbok:

10 januari:

“Since I became a vegetable I have never been so busy.”

13 januari:

“Last night, Isabella set up a film for me on my iPad before she left. I felt relaxed and was enjoying the movie when the cleaner came in, moved some things around and knocked the iPad onto its back. She flicked the light off and shut the door behind her. I was in almost complete darkness. I could still hear the film, however, and tried to work out what was happening from the silhouettes flickering on the ceiling, like a shadow puppet show.”

14 januari:

“I’ve had enough of this shit. I feel I lack the strength to take this on. I really don’t want to live like this. It’s shit and I’m tired of asking Isabella to do so much for me.”

18 januari:

“A few days ago I promised you some filth but so far you’ve received only enemas and injections. So, in 2004 I gave a reading in Amsterdam. In a bar at the end of the night, a Dutch woman in her mid-twenties asked me to sleep with her. She rode me to her hotel on the back of her huge Dutch bicycle. A year later I returned to Amsterdam and rang her up. I invited her to pass by later. We could do some shopping, if she had the time. I asked her to bring a couple of joints, magic mushrooms, lingerie and some chocolate for when we got the munchies. “Anything else?” She asked. I told her to bring a friend. “Sure. See you later.”

If this was a film, the camera would be close on Isabella’s face as she writes this down for me.”

19 januari:

“LA DOLCE BOREDOM. I woke up this morning thinking about my old life and how dull it was. I wonder whether I enjoyed the repetition of it or whether I had just become lazy. Boredom has a lot going for it. Many writers, from Kafka to Beckett, have taken it as their subject. I was wondering about Dickens as a writer of boring people.”

22 januari:

”It doesn’t follow that just because one is severely injured, one doesn’t think about sex. Indeed one might think about sex more. I might eventually be capable of a little light cunnilingus, and I imagine myself as a man with a mouth full of mango rather than the last image I had of myself, as a desperate man attempting to open a bag of cashew nuts using only his teeth and a brick wall.”

4 februari:

”I recently had a discussion with my old school friend David Goatley. I put to him that old cliché ,‘why me?’ he replied ‘Why not you? Whyever would you think it would not be you?”

His brother was killed in a motorcycle accident; David himself was almost killed in a motorcycle crash, he was eighteen inches from death. Many of us live as if we expect one day to be acknowledged for our exceptional qualities, but Kafka points out that we may be noticed only for our ordinariness, for the fact that we are not much more than nothing in the universe, though we may be important to one another, if we are lucky.”