Det moderna samhället är fyllt av människor som poserar på barrikaderna på Twitter eller stormar fram över kultursidorna.

Men när det börjar kosta IRL, i det verkliga livet, viker de ner sig.

”Måste tänka på familjen.”

”Måste tänka på karriären.”

”Måste vara försiktig.”

Argumenten att leva vidare i sin trygga bubbla är många. Det är också förståeligt. Normalt.

Salman Rushdie är en onormalt modig man. För 35 år sedan skrev han en satir över delar av islams historia och sedan dess har han levt under ständigt hot.

När han flyttade till New York 2000 var människor rädda att vara i hans närhet.

– Jag tänkte: ’Det enda sättet att få stopp på rädslan är att jag uppför mig som om jag inte själv är rädd. Jag måste visa dem att det inte finns något att vara rädd för, säger han till the New Yorker.

En kväll gick Salman Rushdie ut och åt middag med sin vän och agent, Andrew Wylie, på en exklusiv restaurang i välbärgade East Hampton. Målaren Eric Fischl stannade till vid bordet och sa: ”Ska vi andra vara rädda nu och lämna restaurangen?”

Rushdie svarade:

– Jag äter middag, du kan göra som du vill.

Den här typen av kommentarer, halvt på skämt, halvt på allvar, fortsatte att förfölja Salman Rushdie under hans kamp för att leva ett normalt liv.

En middag på stan ledde till blickar och kommentarer. Offentliga evenemang omgavs av säkerhetsarrangemang. Många som solade sig i glansen av den världsberömde författaren, som i praktiken dödsdömdes 1989 av Irans dåvarande andlige ledare Ayatollah Khomeini, gjorde det med ett stelt leende och en blick över axeln.

Salman Rushdie själv kämpade liksom Lars Vilks på för att försäkra sig om någon slags normalitet. Efter ett årtionde med livvakter och speciella säkerhetsarrangemang återvann Rushdie en del av sin frihet i sin amerikanska exil; han promenerade öppet på gatorna i New York, hade inga säkerhetsvakter och gick på krogen, som vanligt folk.

Han skrev till och med sexton nya böcker efter fatwan. Genom åren har hans vänner förundrats över hans förmåga att skriva vidare mitt i det hat som omgärdat honom.

Författaren och vännen Martin Amis säger att ”om jag var i hans skor skulle jag varit en gråtmild och neddrogad 130-kilos, utan ögonbryn eller näshår.”

Samtidigt var Salman Rushdie medveten om att det inte behövdes någon stor konspiration för att döda honom. Det räckte med en ”ensam galning”.

Galningen dök upp den 11 augusti förra året vid ett författarsamtal i idylliska Chautauqua utanför New York. En ung man sprang upp på scenen beväpnad med en kniv.

Han högg Salman Rushdie med kniven i nacken, ansiktet, ena handen och buken. Författaren fick tillbringa sex veckor på sjukhus. Efter det har han mest hållit sig hemma. Den tillkämpade normaliteten är över. Efter tjugo år av relativ frihet är livvakterna tillbaka.

Salman Rushdie har nästan förlorat 20 kilo i vikt. Hans högra glasögonlins är svärtad, eftersom han förlorade synen på det ögat. Han har ett stort ärr på högre sidan av ansiktet. Nerverna och musklerna i hans vänstra hand är svårt skadade.

Men han publicerar nu en ny bok, Victory City, skriven innan mordförsöket och han säger till New Yorker att ”de svåraste skadorna läkt” och att inte kan skriva på tangentbord, men att han börjat skriva för hand.

Posttraumatisk stress efter attacken gör att kreativiteten blivit lidande.

Precis som efter Satansverserna upplever Salman Rushdie nu hur en våg av sympati strömmar över honom.

Var det ett misstag att sänka garden efter att du flyttade till New York? frågar The New Yorker.

Jag frågar mig samma sak och jag kan inte svara på det, säger Salman Rushdie.

Trots allt har jag fått tjugo års liv. Är det ett misstag? Jag skrev också många böcker. Satansverserna var min femte bok – min fjärde publicerade roman – och min nya är min tjugoförsta. Så tre fjärdedelar av mitt liv som författare har varit sedan fatwan. Och på sätt och vis kan du inte ångra ditt liv.

Salman Rushdie har funnit sig i sitt öde som den dödsdömde författaren. Men han vägrar vara ett offer. Han visar ett oerhört mod genom att fortsätta sitt liv som författare och människa.

Snart kommer minnet av det som skedde i Chautauqua att blekna. Men glöm inte Salman Rushdie. Eller Lars Vilks. De som skapade konst (som man kan tycka vad som helst om) och sedan straffades med ett liv där en gärningsman kan dyka upp, när som helst, var som helst.