Sedan den 14 oktober 2022 styrs Sverige av Tidöavtalet, ett avtal mellan regeringspartietna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna och stödpartiet Sverigedemokraterna.

Avtalet slöts efter intensiva förhandlingar på Tidö slott utanför Västerås, som rikskanslern Axel Oxenstierna lät bygga på 1600-talet vid en tidigare medeltidsborg. Idag används slottet delvis som bostad men också för konferenser, och sommaren 2005 spelade SVT in andra säsongen av dokusåpan Riket, där deltagarna skulle leva som på stormaktstiden, på Tidö slott.

Tidö slott under inspelningen av SVT:s dokusåpa Riket. Bild: Jack Mikrut/SCANPIX SWEDEN

Tidövtalet kom till stor del till på grund av interna motsättningarna i den blågula koalition som vann en majoritet i riksdagsvalet. Den största motsättningen stod mellan de partier som stod längst ifrån varandra ideologiskt: Sverigedemokraterna och Liberalerna.

Under valrörelsen hade Liberalerna gjort klart att man inte skulle stödja en regering där Sverigedemokraterna ingick, och efter valet ville Sverigedemokraterna i sin tur inte acceptera en regering med Liberalerna. Efter ett tag backade Sverigedemokraterna i frågan – i utbyte mot mer politiskt inflytande.

Trots det gick förhandlingarna mellan de blågula partierna trögt. När partiernas företrädare, inklusive partiledarna till sist träffades på Tidö slott lördagen den 8 oktober för att förhandla över var läget ännu dystert, enligt Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons stora granskning av Tidöförhandlingarna i Svenska Dagbladet i november 2022.

Enligt artikeln hade förhandlingarna kört fast, och helgen på Tidö var ett desperat försökt att rädda Ulf Kristerssons regeringsunderlag. Men under helgen löser sig knutarna, i synnerhet efter en uppesittarkväll mellan Sverigedemokraternas gruppledare Henrik Vinge och Liberalernas partiledare Johan Pehrson, enligt Strömbergs och Nilssons uppgifter, och den 14 oktober presenterar de fyra partiernas partiledare ett dokument på 62 sidor som ska styra Sverige under kommande mandatperiod.

Flera bedömare, framförallt till vänster, menade att Sverigedemokraterna var avtalets stora vinnare, som hade fått igenom stora delar av sin politik. Hela avtalet inramas emellertid av en viktig punkt om att inget av förslagen har garanterad finansiering och ska vägas mot budgetutrymmet.

Det ger Moderaterna, som leder regeringen och finansdepartementet, slutligt beslutsrätt i fråga om hela avtalet. ”Ulf Kristersson kan förhala beslut, skjuta upp utredningar, begrava saker med hänvisning till inflationsnivåer och konjunkturläge” skriver Strömberg och Nilsson.

DÖ – Borgerligt beslut om att avstå från makten

Tidöavtalet är den tredje mandatperioden i rad som Sverige styrs genom ett avtal mellan olika partier.

Det första avtalet, Decemberövernskommelsen, meddelades på en pressträff den 27 december 2014 och saknade sakpolitiskt innehåll, utan syftade till att låta det största politiska blocket regera och få igenom sina budgetar utan en riksdagsmajoritet.

Bakgrunden till överenskommelsen var att Sverigedemokraterna röstat på den borgerliga alliansens budget i en votering den 3 december. Det innebar att den rödgröna regeringens budget föll, vilket ledde till en regeringskris då statsminister Stefan Löfven hotade utlysa extraval.

Decemberöverenskommelsen slöts mellan regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet å ena sidan och Allianspartierna Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna å andra sidan, och syftade till att stänga ute främst Sverigedemokraterna, men även Vänsterpartiet, från inflytande i riksdagen.

Överenskommelsen var tänkt att gälla kommande två mandatperioder och innebar att det block som blev störst skulle släppas fram till regeringsmakten även om det inte uppnådde en majoritet. Den minoritetsregering som på så sätt fick makten garanterades även att få igenom sina budgetar.

Finansminister Magdalena Andersson på budgetpromenad i oktober 2014. Budgeten föll när SD röstade för Alliansens budget, vilket ledde till Decemberöverenskommelsen. Bild: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 4.0

För den aktulle mandatperioden innebar det att Alliansen i praktiken upplöste sig själv genom att de borgerliga partierna lade fram varsin budget. Därmed skulle Sverigedemokraterna inte längre kunna fälla regeringens budget genom att rösta fram en gemensam alliansbudget.

Decemberöverenskommelsen fick hård kritik från borgerliga politiker och opinionsbildare och föll sedan Kristdemokraternas riksting den 9 oktober 2015 röstade för att lämna överenskommelsen.

I praktiken fortsatte emellertid Decemberöverenskommelsen att gälla under resten av mandatperioden, då de tidigare Allianspartierna aldrig lade någon gemensam budget.

Januariavtalet – Centerpartiet och Liberalerna överger Alliansen

I valet 2018 gick både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet – som DÖ syftat till att stänga ute från inflytande – framåt med 13 resptektive 7 mandat. Även de borgerliga småpartierna Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna gick fram, med 9, 6 och 1 mandat.

Valets förlorare blev Moderaterna som förlorade 14 mandat, och de rödgröna regeringspartierna, där Socialdemokraterna förlorade 13 och Miljöpartiet 9 mandat.

I december 2018 bröt Moderaterna och Kristdemokraterna för första gången mot Decemberöverenskommelsen i praktiken genom att lägga fram en gemensam budget, som gick igenom med stöd från Sverigedemokraterna.

För att kunna fortsätta regera slöt den rödgröna regeringen i januari 2019 Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna, som innebar att de båda borgerliga partierna skulle få igenom 73 punkter under mandatperioden.

Vänsterpartiet ställdes utanför förhandlingarna om avtalet, som dessutom innehöll en klausul om att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt 2019. Bild: Jesper Sandström/CC BY 2.0

Efter att avtalet slutits meddelade Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt att partiet inte kommer släppa fram en rödgrön regering som bygger på Januariavtalet, men efter ett möte med Stefan Löfven kovände Sjöstedt och regeringen släpptes fram.

Enligt Sjöstedt hade Löfven lovat att Vänsterpartiet skulle få inflytande i frågor som inte behandlades i avtalet, och att Löfven skulle försvara reformer som Vänsterpartiet drivit igenom som stödparti under föregående mandatperiod. Något skriftlig avtal mellan regeringen och Vänsterpartiet redovisades aldrig.

Vänsterpartiet drog emellertid en gräns vid två av Januariavtalets punkter: Punkt 20 som var en arbetsrättslig reform med undantag från reglerna i Lagen om Anställdningsskydd, och punkt 44 som innebar fri hyressättning i nyproduktion.

När utredningen om fri hyressättning i nyproduktion gick ut på remiss i juni 2021 gav Vänsterpartiets nya partiledare Nooshi Dadgostar regeringen ett ultimatum om att stoppa förslaget inom 48 timmar, annars skulle partiet väcka misstroende mot regeringen.

När tidsfristen löpt ut den 17 juni lämnade Sverigedemokraterna in ett yrkande om misstroende mot statsminister Stefan Löfven.

Löfvens försök under de följande dagarna att nå en överenskommelse med Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen misslyckades, och den 21 juni fälldes regeringen i riksdagen av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna med 181 röster mot 109.

49 ledamöter från Centerpartiet och Liberalerna avstod från att rösta, liksom de partilösa ledamöterna Emma Carlsson Löfdahl (tidigare L) och Amineh Kakabaveh (tidigare V).

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar i riksdagens talarstol, strax innan hon tillsammans med SD, M och KD fäller Stefan Löfven. Bild: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 4.0

Det var första gången en svensk statsminister fällts i en misstroendevotering, och efter voteringen meddelade Löfven sin avgång som statsminister. Talman Andreas Norlén gav då Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i uppdrag att bilda regering.

Två dagar senare gav Kristersson upp försöken, och den 7 juli omvaldes Löfven till statsminister sedan Vänsterpartiet och Centerpartiet, liksom Kakabaveh och Nina Lundstrim (L) avstått från att rösta, vilket i det här fallet innebar att regeringen släpptes fram.

Då oppositionen bara lyckats samla 173 av de 175 mandat som krävdes för att blockera Löfven blev Kakabavehs nedlagda röst avgörande, och kom till stånd efter en förhandling med justutieminister Morgan Johansson om nio punkter kretsandes kring åtgärder mot hederskultur och traditionell vänsterpolitik.

Kakabavehs stöd kom även att krävas när Löfvens efterträdare som statsminister Magdalena Andersson skulle röstas fram den 29 november. Den gången var Kakabavehs villkor att Socialdemokraterna skulle fördjupa sitt samarbete med kurdiska partiet PYD i norra Syrien, ett samarbete som senare kom att försvåra Sveriges inträde i Nato.

Det blågula blockets revansch

Även om inget av blocken var formellt, kom 2022 års riksdagsval i praktiken att stå mellan ett rödgrönt block, bestående av Januaripartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet samt Vänsterpartiet, och ett blågult block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Blocktillhörigheten inför valet bestämdes i första hand av partiernas inställning till Sverigedemokraterna, där de rödgröna partierna avvisade alla former av samarbeten med partiet.

På den blågula sidan gick Moderaterna och Kristdemokraterna till val på att regera landet med stöd av Sverigedemokraterna. Liberalerna var öppna för ett samarbete med partiet, men uteslöt explicit att Sverigedemokraterna ingick i en regering.

Valet blev så jämt att någon säker vinnare inte kunde utropas under valnatten, då bara enskilda mandat skilde blocken åt. På måndagen efter valet inledde Ulf Kristersson de första förhandlingarna om en regeringsbildning med Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, och på onsdagen den 14 september erkände sig Magdalena Andersson besegrad och begärde entledigande som statsminister.

Vid det laget stod det klart att det blågula blocket fått 176 mandat mot 173 för de rödgröna partierna – ett mandat mer än Magdalena Anderssons tidigare regeringsunderlag, och den 19 september gav talman Andreas Norlén Ulf Kristersson i uppdrag att försöka bilda en ny regering.

Det blågula blocket led emellertid av en svårlöslig intern konflikt: Det största partiet Sverigedemokraternas krav på att ingå i en regering krockade med det minsta partiet Liberalernas krav på att Sverigedemokraterna hölls utanför regeringen.

– Min enda röda linje är att Sverigedemokraterna inte ska ingå i en regering, som vi släpper fram och stödjer, sade partiledare Johan Pehrson till TT innan valet.

Johan Pehrson på Liberalernas valvaka 2022. Bild: Christine Olsson/TT

Liberalerna hade dessutom ett landsmötesbeslut om att inte budgetsamarbeta med Sverigedemokraterna. I beslutet, som togs när Pehrsons föregångare Nyamko Sabuni fortfarande var partiledare, stod att budgeten ska beredas ”mellan borgerliga partier” och att Liberalerna ”inte vill se ett budgetsamarbete, på det sätt som i dag sker mellan januaripartierna, med något ytterkantsparti.”

– Landsmötesbeslutet är tufft att komma runt. Hur ska man klara av att inte budgetförhandla med SD? Det är en väldigt konkret sak som blir ett praktiskt hinder men jag tror det är överkomligt, sade en källa från Liberalerna till Aftonbladet den 16 september.

Flera Liberala källor uppgav till Aftonbladet att man hoppades lösa problemet på ett sätt som liknade samarbetet mellan Carl Bildts borgerliga regering och Ny Demokrati mandatperioden 1991-94, då Moderaterna skötte kontakterna med Ny Demokrati för regeringens räkning.

– Det går säkert att runda landsmötesbeslutet på det sättet. Om SD dessutom får tjänstemän i regeringskansliet är det inte så långt att gå för moderaterna som ska prata med dem, sade en Liberal källa till tidningen.

En av stötestenarna mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna var enligt en L-källa synen på Public Service.

– Där närmar sig Kristdemokraterna Sverigedemokraternas syn, och det tror jag är en typisk fråga där Liberalerna behöver vara uppmärksamma, sade en L-källa till Aftonbladet.

– Att inte sänka a-kassan kan vi acceptera, men att halvera biståndet och ändra public service, då blir det besvärligt, sade en annan.

Men i slutet av september hade Liberalerna övergett kravet på att hålla Sverigedemokraterna utanför budgetförhandlingar.

– Ett budgetsamarbete ser jag som ganska oproblematiskt. En regering kommer behöva ha en majoritet bakom sig i den förda ekonomiska politiken, sade Anna Starbrink, som tidigare varit en av Liberalernas mest framträdande SD-motståndare, till Expressen.

Anna Starbrink 2018. Bild: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 4.0

En helg på Tidö slott

Men förhandlingarna gick fortsatt trögt. Enligt uppgifter i Aftonbladet var det nu Sverigedemokraterna som satte sig på tvären i frågan om Liberalernas medverkan i regeringen.

– Det har ju böljat fram och tillbaka men det finns en grundläggande misstro mellan SD och L. Nu har SD:s hållning om att L inte ska få vara med förstärkts, sade ”en borgerlig partikälla med insyn” till Aftonbladet.

Enligt samma tidnings uppgifter hade Sverigedemokraterna goda skäl att sätta sig på tvären, då Moderaterna ville ha med Liberalerna i regeringen av två skäl som gick emot Sverigedemokraternas intressen.

– Det första är att man i Moderaterna vill ha med Liberalerna för man blir då mycket starkare i förhållande till Sverigedemokraterna. Blir man uppenbart större än SD kan man pressa ner dem på ett helt annat sätt, sade en källa från Moderaterna till Aftonbladet.

– Det andra motivet för att häkta av SD är att det blir lättare för Ulf Kristerssons regering att då göra upp med de rödgröna i enskilda frågor, exempelvis med Centerpartiet och Socialdemokraterna, fortsatte källan.

Onsdagen den 12 oktober var Kristerssons deadline för att bilda en ny regering, och helgen innan samlades partiledarna för de blågula partierna på Tidö slott utanför Västerås för att förhandla fram en lösning.

Bild från Tidöförhandlingarna i oktober 2022. Bild: Fredrik Sandberg/ TT

När Aftonblader rapporterade från förhandlingarna på måndagen var de inblandade hemlighetsfulla.

– Vi kommenterar inte förhandlingarna, sade Moderaternas presschef Niklas Gillström till tidningen, och övriga presschefer gav liknande svar.

Men måndag kväll kom partierna till sist överens om vad som kom att kallas för Tidö-avtalet.

– Det var som ofta i grupparbeten. Någon kommer med ett förslag och då sitter det plötsligt perfekt. I det här fallet var det ett förslag från Liberalerna som även SD hade varit inne på, sade en källa till Aftonbladet om avtalets namngivning.

Tidöavtalets namn var inte det enda område där Sverigedemokraterna och Liberalerna haft lätt för att komma överens. Även på det energipolitiska området, som var ett av Tidöavtalets viktigaste avsnitt, kom de tidigare motståndarna synnerligen väl överens.

Men det skulle också bli inom energipolitiken som Tidöavtalet för första gången bröts.