Tänk tanken att vänstersidan hade fått två mandat mer i valet, och därmed en majoritet på 175–174. Var hade Sverige befunnit sig då i fråga om regeringsbildning? Gissningsvis hade Centern och Vänsterpartiet ännu slitit med frågan huruvida de kunde tala med varandra. Miljöpartiet hade krävt att få ingå i regeringen, vilket Magdalena Andersson krumbuktat för att undvika.

Sakpolitiken, om man hunnit komma dit, hade varit oklar. De fyra partierna var ju ense bara om en sak: att ogilla SD. Vi kan utgå ifrån att satsning på kärnkraften inte kommit på fråga. I fråga om invandring och brottslighet hade de fyra partierna förmodligen slitits mellan S å ena sidan och tre andra partier som våndats inför tanken på skärpningar. Efter ett dåligt val hade Centern förmodligen inte vetat vart partiet skulle ta vägen, samtidigt som det hade varit nödvändigt för att kunna bilda en vänsterregering.

Mobbningen av Ulf Kristersson på tidningssidorna de senaste veckorna har varit talande. Han påstod vara ”lat” och långsam och i kris och inte kunna åstadkomma något. Kampanjen mot moderatledaren säger något om svensk journalistik. Den visar för det första djup okunnighet. Om man vet vad som ska uträttas efter ett vinnande val, betraktar man inte 30 dagar som en utdragen process. Första tio dagarna går åt till inre partiprocesser, för att bedöma vilka som valdes in i riksdagen och för att lösa de knepiga frågorna om utskottsplaceringar. Dessa är ytterligt känsliga även internt i varje parti. Sedan kommer hela strukturen av regeringssamarbetet och konkreta riktlinjer för sakpolitiken på olika områden. Detta är på riktigt i en situation där gängbrottsligheten tagit över hela territorier, med koppling till en ohållbar invandringspolitik, och ekonomin går mot kris och elbrist.

Ett parti som inte fått ingå i regeringen begär självfallet större konkretion och mer bindningar än om det varit en del av själva regeringen.

Men till okunnigheten hos journalister måste läggas den politiska lutningen. Flertalet skrivande journalister har svårt att dölja att de själva är grönvänster, ogillar borgerliga partier och har grova fördomar om Sverigedemokraterna.

Ett tredje element finns också. Mediernas nyhetsrytm stämmer dåligt med demokratins trögare processer. Redaktioner brukade vilja ha en dramatisk nyhet varje dag. Numera söker de dramatik varje timma av dygnet. Demokratin fungerar inte så. Där ägnar man timmar och dagar åt att gå igenom komplexa sakfrågor. Partier har förvisso också sina bimotiv, men de kan inte ignorera sakfrågorna.

Ulf Kristerssons regeringsbildning har varit imponerande lugn och ordnad. Läckorna har varit förbluffande få, med tanke på intresset och hur många personer som måste varit involverade. Inget av de fyra partierna har slamrat i dörrar. Den normala nattliga dramatiken i slutskedet har uteblivit.

Verkligheten är aldrig enkel. Men Ulf Kristersson har agerat skickligt och metodiskt, med start långt före valet, för att skapa en solid grund för en ny regering. Jimmie Åkesson, det ska också sägas, har visat sig ha politisk mognad. Han är ingen bildstormare utan angelägen om resultat i sak. Och han har förstått den balansgång som det politiska läget krävt för att nå en lösning på regeringsfrågan. Johan Pehrson verkar ha insett att Liberalernas roll inte kan vara att sätta käppar i hjulet på regeringsvagnen. Den måste hållas mer konstruktiv än så. Förhoppningsvis är L-ledaren också klok nog att inte själv ta ett område i regeringen, utbildning, där hans egen kunskapsbas är svag. Rättsområdet är hans rätta placering. Polisminister?

Förhoppningsvis tar den nye statsministern vara på personer som vet hur det går till att regera – som Carl Bildt, Gunilla Carlsson, Tobias Billström, Chris Heister. Cecilia Malmström som EU-minister på egen kvot? Uppgifterna är många och tunga och det hjälper att veta vad det innebär att styra ett land.

Hans Bergström
Docent i statsvetenskap och f.d. chefredaktör DN.