KRÖNIKA. Harold Bloom föddes 1930 i Bronx, New York. Hans föräldrar var ortodoxa judar som hade invandrat från Ryssland. Föräldrarna lärde sig aldrig engelska. I hemmet talades jiddisch. Unge Harold lärde sig läsa tidigt och stiftade bekantskap med poesi i en antologi med jiddischdikter. Han förvärvade snart ett andra språk genom att läsa den hebreiska bibeln på hebreiska. När han var sex år lärde han sig engelska.
En släkting som drev en godisbutik i Brooklyn frågade den lille pojken Harold vad han ville bli när han blev stor. ”Jag vill läsa poesi”, svarade den tillfrågade. Hans föräldrar hoppades att han skulle bli rabbin, läkare eller åtminstone advokat. Men släktingen med godisbutiken kunde nu ge unge Harold en väsentlig upplysning. Han berättade att det faktiskt fanns människor som kunde försörja sig på att läsa poesi. De var professorer vid Harvard eller Yale. Det ska jag bli, föresatte sig pojken.
Och det gick med Harold Bloom som det gick med den lille pojken Cosimo di Rondò i Italo Calvinos roman Klätterbaronen, ni minns han som klättrade upp i ett träd och ropade till sin far: ”Jag kommer aldrig ner!” Både Harold och Cosimo uppfyllde sin föresats. Harold Bloom blev omgående vad han själv kallade ”en monsterläsare”. Hans lärare vid Cornell University tyckte att han borde studera något annat ämne än litteraturhistoria, ty de hade inget att lära honom som han inte redan visste.
Men han bara fortsatte. Hans förmåga att sluka böcker skulle till och med ha fått Sven Stolpe att framstå som en modest läsare, den Sven Stolpe som intervjuad av Sveriges Radio kunde tillkännage: ”Det är inte jag som läser abnormt mycket. Det är andra som läser abnormt litet.” Och Harold Bloom hade en förmåga att bevara det lästa i minnet. Han kunde utantill citera inte bara småplock av T. S. Eliot eller Hart Crane utan långa partier ur John Miltons Det förlorade paradiset. Ja, han överträffade till och med Svenska Dagbladets forne kulturchef Leif Carlsson, som om någon kom in och väckte honom på hans tjänsterum när som helst kunde resa sig upp och fyra av en dikt av exempelvis Rupert Brooke eller Frans G. Bengtsson.
Harold Bloom sökte sig till Yale University och disputerade 1955 på en doktorsavhandling om den engelske romantikern Shelley, ni vet han med ”Ode to the West Wind” och ”To a Skylark”. Den unge Harolds föresats förverkligades. Den något äldre Harold blev lärare och strax professor vid Yale. Han gifte sig med Jeanne och flyttade snart in i ett brunt 1800-talshus i New Haven med plats för ett omfattande privatbibliotek. Sin sista föreläsning som professor vid Yale höll han fyra dagar före sin död i oktober 2019. I det bruna 1800-talshuset bodde han och Jeanne då ännu kvar.
Det har blivit något av ett mantra att Harold Blooms främsta litteraturhistoriska arbete skulle vara den bok som gjorde honom känd inom sitt gebit världen över: The Anxiety of Influence (1973). Så finns det förvisso några som håller på The Book of J (1990), där författaren kan utmåla den hebreiska bibelns Gud som en av världslitteraturens mest fascinerande fiktiva gestalter och bryta en lans för den okonventionella ståndpunkten att texten i det som vi kristna kallar Gamla testamentet väsentligen måste vara skriven av en kvinna. Traditionellt gudfruktig var han knappast, Harold Bloom, men han ville absolut inte bli tagen för ateist. I hans ögon var ateismen helt enkelt en alltför banal trosföreställning, lämplig för människor med trångt intressespektrum och dålig självkännedom.
Det verk i Harold Blooms litteraturhistoriska produktion som jag sätter främst är The Western Canon, 1994 (Den västerländska kanon), ett vidunderligt diktverk om diktverk och samtidigt ett rop ur djupet. Författaren har nått en punkt av stor förtvivlan. Han tycker att universiteten som sådana och därvid inte minst hans egen akademiska disciplin håller på att förlisa, den disciplin som har haft att utforska de oändliga skatter av ord som de svunna generationerna har lämnat efter sig, då med fokus inte på vilka ord som helst utan på ”de riktiga orden, orden med krona och fågelsång”, som Hjalmar Gullberg, ni drar er till minnes skalden som hörde en näktergal i Malmö, beskrev dem.
Sedan 1968 hade ämnet litteraturhistoria varit kidnappat, menade Harold Bloom, kidnappat av vad han först kallade ”den ideologiska kritiken” och senare kallade ”förtrytelsens skola”, alltså av sådana forskare som alls inte gav akt på om det fanns krona och fågelsång hos orden utan bara intresserade sig för upphovsindividens identitet och om vederbörande hyste de för tillfället gällande och påbjudna värderingarna på ett fåtal fanatiserade punkter eller ej. Inte alltid uttryckte sig Harold Bloom helt strategiskt när han artikulerade sitt ogillande. ”I am not a proponent of Eskimo lesbian fiction”, utbrast han i The Times och mötte då reaktioner som påminde om dem som Saul Bellow, ni vet Saul Bellow, nobelpristagaren, fick kastade mot sig när han undrade vem som var zuluernas Tolstoj.
The Western Canon är först som sist en kärleksförklaring och en påminnelse, en kärleksförklaring till den stora litteraturen och en påminnelse om att stor litteratur existerar, litteratur i kvalitativ mening, meningsbärande och meningsfull litteratur. I centrum för sin kanon placerar Harold Bloom Shakespeare. Kring honom grupperas tjugofem andra diktare: tolv som skrev på engelska, tre vardera som skrev på franska, spanska och tyska, en vardera som skrev på italienska, portugisiska, ryska och norska.
När boken kom ut skrev jag en uppskattande understreckare om den i Svenska Dagbladet, och ovanför strecket fanns en praktiskt taget lika lång och om möjligt än mer uppskattande artikel om samma bok skriven av Lars Gustafsson, ni kommer ihåg den västmanländske lyrikern och epikern som flyttade till Texas och ihärdigt förtalades av det svenska så kallade kulturetablissemanget tills han flyttade hem till Sverige och vem som helst kunde se och höra att han inte alls var den knarriga, självbelåtna reaktionär som kulturföräldrarna och kulturbarnen orerade om utan en fri och vidsynt ande, kvick och känslig. I övrigt blev det åtskilligt av hela badkaret stormar i svenska medier. En bataljon av tristnissar på Dagens Nyheter och annorstädes ryckte ut med kinapuff och häxpipor. Man var äcklade av ”elitismen”, efterlyste ”rättvisa” och ”kvotering”.
Nu är ju inte poängen med en kanon att en gång för alla fastställa en lista av mästerverk som alla bör läsa. Poängen med en kanon är tankefiguren kanon, käftsmällen mot alla en-ann-är-så-god-som-en-ann-propagandister med sekiner eller särintressen i bakhuvudet och alla beskäftiga pedagoger som säger att det inte spelar någon roll vad elever läser bara de läser, en inställning som numera i stort sätt har utplånat intresset för läsning bland flertalet elever. Harold Bloom tipsade om ett par dussin författarskap som har något att ge för den som vill ha intellektuell och existentiell stimulans. Att argumentera med andra som hade andra preferenser fann han säkert bara stimulerande, så länge argumenten gällde substans i åberopade verk, inte endast var ett yrande om elitism, rättvisa och kvotering, med andra ord uttryck för taggtrådstänkande.
En norsk författare finns alltså med i Harold Blooms västerländska kanon, Henrik Ibsen. Det är svårt att tänka sig någon svensk kandidat i skiktet crème de la crème. Genom att sätta ljus på kategorin kanon uppmuntrar Harold Bloom hur som helst till reflektion om nationell kanon. Och visst går det alldeles utmärkt att konstruera ett antal listor, alternativlistor och motlistor med svenska författarnamn. För min del tänker jag genast på sådana som Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och Bertil Malmberg men kan finna betydande förståelse för den som i stället förfäktar Jan Fridegård, Harry Martinson och Bo Setterlind eller rentav Heliga Birgitta, Haquin Spegel och fru Lenngren. Frågan är dock om inte översättarna är de verkliga hjältarna i svensk litteratur, de där som har gjort det möjligt för alla och envar att stifta bekantskap med nästan vad som helst från Homeros, Hesiodos och Pindaros till Marguerite Yourcenar, Botho Strauss och Michel Houellebecq.
Harold Bloom var i sin krafts dagar en mycket fyllig man med håret på ända och vemodiga ögon. Hans uppträdande var om inte dramatiskt så teatralt. När han föreläste eller diskuterade vankade han gärna omkring i rummet och talade med så låg röst att man fick anstränga sig för att uppfatta vad han sade. Med högra handen masserade han hjärtat, så att man satt som på nålar och ängslades över hur det hela skulle sluta. Och komplimanger kunde han ge. När min fru Annika och jag för många år sedan strålade samman med Harold och Jeanne Bloom för att äta en gemensam middag på restaurang Gondolen i Stockholm infann sig ett tillfälle för honom. Vänd till Annika sade han: ”Oh, lucky Mr. Luthersson!” Annika fann sig och svarade: ”And lucky Mrs. Bloom as well!”
Peter Luthersson, litteraturhistoriker och före detta kulturchef på Svenska Dagbladet
kultur@bulletin.nu
