1900-talet tillhandahåller ett överflöd av avskräckande exempel på hur staten har tilldelats sakral status. Den italienska historikern Emilio Gentile är av många forskare som beskriver skräcklärorna marxism-leninism och nationalsocialism som politiska religioner.

Likväl finns det skäl att inte utsortera helighetsbegreppet ur den politiska vokabulären. Begreppet har närmare bestämt sin plats i de ordbokskapitel som handlar om begränsningar av makten; om fri- och rättigheter.

Liksom kristenheten har sin dekalog, har konstitutionella samhällssystem sina rättighetskataloger. Med stentavlor och pergamentblad läggs grunden för en civiliserad gemenskap. Skyldigheter mot Gud och medmänniskor, rättigheter mot (inte från) staten. 

Värdet av skrivningar om fri- och rättigheter avgörs inte under normal- utan i kristider. Det är när krig och farsot hotar som vi får besked om huruvida överheten respekterar dessa grundvalar för sammanlevnaden eller ej. Tyvärr ger rådande covidtillstånd negativt besked.

Den gällande begränsningen av antalet mässfirare till åtta (!) personer, oavsett kyrkorummets storlek, kan inte ses som något annat än en kränkning av religionsfriheten då den utestänger hundratusentals troende från mötet med Jesus i det allra heligaste sakramentets form. Religionsfriheten är en rättighet av särskild betydelse, också i vårt land, givet statens många kränkningar av de troendes frihet genom tidevarven.

Inför Stilla veckan vädjade många kristna med särskilt kraft till våra förtroendevalda: Låt en större mängd troende samlas i Guds hus under vad som för oss är heliga dagar; de viktigaste på hela året. Att som praktiserande katolik tvingas avstå från att närvara vid Korsets liturgi på Långfredagen och mässfirandet på Påskdagen vållar djup smärta.

Men en svensk biskop (också en katolsk) gör som Makten säger. En sådan påbjuder i coronatider vad en ateistisk stat påbjuder, till förtvivlan för många troende. Kravet på kyrklig självreglering av mässdeltagande i coronatider vore en självklarhet att artikulera för trossamfund med självförtroende. Staten ska göra halt vid kyrkporten och går repressionsmakten in i kyrkorummet ska allt – inklusive civil olydnad och rättsliga processer – vidtas för att demonstrera att här lyder vi Gud mer än ministrar och myndigheter.

En sådan här stor kyrka hade man med sunt förnuft kunnat använda på ett annat sätt. 

I småländska Göteryd finns något så ovanligt som en svenskkyrklig präst med integritet mot den politiska makt som hans samfunds ledning har sammanvuxit med. Karl-Henrik Wallerstein är namnet på många kristnas läppar sedan han i handling visat vem som är hans högsta uppdragsgivare – den treenige guden – och lyssnat till sitt samvetes röst snarare än politikernas påbud. Wallerstein öppnade sålunda i en särskild situation sin kyrka för fler än åtta lekmän. Till Sveriges Television säger denne kloke prästman: ”En sådan här stor kyrka hade man med sunt förnuft kunnat använda på ett annat sätt. Här är pandemilagen djupt orättvis.”

Givetvis blev ett resultat att det kom in en anmälan till Länsstyrelsen. Många svenskar hade passat bra in i angiveristaten DDR. Flera katolska kyrkor har drabbats av smygande, fotograferande och skvallrande representanter för allmänheten. Sankt Franciskus katolska församling i Jönköping har hotats med både höga viten och kontrollbesök av ordningsmakten (som för övrigt borde ha angelägnare saker att stå i, givet ofredstillståndet på gator och torg).

Vår heliga rätt att fira den heliga mässan måste återupprättas. År 2021 är det inte månglare utan politiker, byråkrater och spionerande lockdownfanatiker som ska drivas ut ur templet.

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han är bland annat författare till 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.