1909 grundades det som kom att bli Statens bakteriologiska laboratorium, förkortat SBL. Myndigheten kom att erhålla en viss internationell renommé och huserade ledande mikrobiologer, virologer, epidemiologer och ingenjörer. Man sysslade med egen vaccinutveckling och vaccinproduktion.
Vid ett stort polioutbrott på 1950-talet tog man på tre år fram ett vaccin som hjälpte till att utrota sjukdomen globalt under de följande åren. Dessutom utvecklade och tillverkade SBL vaccin mot influensa, kolera, difteri, stelkramp och kikhosta. Många av oss har inför utlandsresor använt koleravaccinet Dukoral, även detta framtaget på just SBL.
Under det glada 90-talet blåste marknadsfokuserade och decentraliserande vindar genom det politiska landskapet. Regeringen Bildt ansåg att det var smått korrupt att samma myndighet ansvarade för att utveckla, kvalitetskontrollera och sälja vacciner, och vaccintillverkningen såldes till flera privata aktörer och finansierades med riskkapital. Vaccintillverkningen stannade initialt kvar i det nybildade SBL AB men köptes sedemera upp av amerikanska Johnson and Johnson, vilket markerade slutet på den svenskägda vaccinproduktionen.
Verksamhetens forskningsdel flyttades till Karolinska Institutet och det nystartade Smittskyddsinstitutet. Smittskyddsinstitutet fick då även formella professurer i stället för att ha dem till låns från universiteten.
2009 blir Johan Carlsson generaldirektör för Smittskyddsinstituttet, förkortat SMI. Genom en regeringsutredning hade man då kommit fram till att forskningen stal fokus från myndighetsuppdraget. Carlsson avvecklade då de sex befintliga professurerna, vilka överfördes till Karolinska Institutet. Referenslaboratoriefunktionen, som samlar expertis kring diagnostik och kunskapsstöd till de regionala laboratorierna, för hanteringen av smittsamma sjukdomar, började då decentraliseras. Exempelvis hamnade expertisen för könssmittor i Örebro och leversmittor i Göteborg.
2012 lade den dåvarande regeringen fram ett förslag om att sammanslå dåvarande Folkhälsoinstitutet, Smittskyddsinstitutet och Smittskyddsenheten vid Socialstyrelsen till en ny myndighet med ett mer enhetligt perspektiv på folkhälsofrågor. Sammanslagningen förändrade hela smittskyddsverksamhetens struktur, och hela inriktningen på arbetet förändrade till en mer utredande verksamhet. Många medarbetare gick från att ha ansvar för smala specialistfrågor till att ha utredande funktioner inom breda fält. Smittskyddsfrågor och förebyggande folkhälsofrågor (såsom rökning, motion och andra livsstilsfrågor) behövdes inte längre huseras på olika myndigheter. Det föreföll finnas en inställning att folkhälsofrågor borde bemötas med ett mer holistisk perspektiv.
För att renodla myndighetsuppdraget bedrev man ingen egen forskning längre, utan grundade sina utredningar på extern forskning. Det fanns på myndigheten nu långt färre människor som kunde utveckla och utföra tester och bedriva och utveckla annan praktisk mikrobiologisk verksamhet. Har dessa omstruktureringar haft praktisk betydelse för Sveriges coronahantering?
Med mig för att diskutera detta idag har jag Annika Linde, före detta statsepidemiolog. Annika är läkare och började 1979 på virusavdelningen vid dåvarande SBL och disputerade 1987 i klinisk virologi. 1993 blev hon chef för WHO:s influensacentrum och började på det nystartade Smittskyddsinstitutets virologiska avdelning. Via ytterligare chefsuppdrag på SMI tillträdde hon 2005 som statsepidemiolog, en tjänst hon innehade fram till 2013 då hon efterträddes av Anders Tegnell.
Med mig har jag även Fredrik Elgh. Han är överläkare och professor i virologi vid Umeå universitet. Fredrik disputerade med en avhandling om zoonotiska virus 1996, och ansvarade för uppbyggnaden av virologisk verksamhet vid Totalförsvarets forskingsinstitut. Han arbetade under ett drygt år vid amerikanska arméns infektionsforskningsinstitut och fick 1999 ansvaret för uppbyggnaden av de svenska högsäkerhetslaboratorierna vid Smittskyddsinstitutet och var där chef på bildade Kunskapscentrum för mikrobiologisk beredskap.
